i den stora öknen, om hvilken Vitalis ,så ya ?kert sjunger. ; ar mor 1 Hör mig fanns snart ingenting annat att rörvå än att vända mig till de båda mina funtmån i Rom, hvilka der förvärfvat ans eende och en oberoende ställning. Jag upps ökte först Fogelberg, som kallt, men med en viss slags öfverläst artighet emottog mi sit att jag genast märkte att der var hjelpsumhet icke till finnandes, åtminstone för mig. Nu gick jag till Byström, yppade för hönom mina bekymmer — men stöttes af honom tillbaka med de mest förödmjukande förebråelser, såsom att jag velat flyga innan jag ännu lärt mig gå, att jag kunnat vänta hemma tilldess jag erhållit stipendium, att jag vore en äfventyrare, som troligen skulle sluta med att skämma ut mitt land, och Gud vet icke allt. Med beklämdt hjerta och för att få andas ut något af den oro som, tryckte min själ, halft medvetslöst ilade jag bort till de dunkla allerna på Monte Pincio. Jag satte mig der under en af de mörkgröna cypresserna för att gråta ut. Då jag hunnit lugna mig och stod färdig att gå derifrån — kommer plöisligen Thorwaldsen, med hvilken jag redan då några gånger plägat-umgänge. Vi gjorde nu: et slag kring promenadplatsen, och som jag bodde i hans närhet, följde jag bonometill hans port vid via Sixtina. Han måtte i mina blickar läst el. ler af mitt tal förmärkt att det stod illa till med följeslagaren, ty då jag ville aflägsna mig, höll han mig icke blott qvar, utan anmodade mig vänligt att stiga upp i hans bostad. Der slogo vi oss ned uti en soffa, och med en huld faders Icla ömhet sporde mig nu Thorwaldsen hvad som fattades. Förlägen redogjorde jag för -honom allt, äfven för emottagandet hos Byström, hvar