däre. Jag målade nu en större tafla, föreställande Herdarnes tillbedjan vid Kristi födelse. Arbetet hemsänd es till expositionen, och jag bekom en seatifikation af ett års besparade stipendiimedel at Södermarks pension. Han hade nemligen qvarstannat ett. år i Sverge efter det resestipendium blifvit honom beviljadå, Andtligen år 1833 öfvergaf jag blommörnas stad4) för att fotvandrande appnå målet för min mest lifliga och varma längtan — detta mångbesjungna och dock. aldrig fullt uppfattade Rom, verldsherrskarinnan och minnets gamla enkesäte, för ait tala med skalden, Jag besinnade mig länge innan jag tog min vandringsstaf och eäck, ack! ty dem tanken infann sig alltid då: är du, väl än: värdig att träda inom portarne al denpa konstens helgedom och der knäböja. vid dess altare? j Då jag efter en mängd korta dagsmarscher slutligen anlände till Porta del Popolo, porten till den stad; hvars murar veta mer än våra lärdeX, hade min reskassa sammansmält till omkring 20 rdr riksmynt. Var min inre verld rik på glänsande framtidsförhoppningar, så var utsigten att kunna realisera dem så mycket fattigare. I utbrottet af min ängslan sporde jag mig sjelf: hur länge skall penningen, denna metall smidd icke vid himmelens eld, utan vid afgrundens lågor, fortfara att föra spiran på denna planet? — Jag hy.rde mig en liten och anspråkslöst möblerad kammare vid via Capuccini och tröstade waig med att den om kläder liljorna på marken icke skulle öfvergifva mig. Snart bade jag blott några riksdaler qvar — och då, grep mig med sina glödheta jernklor ett Ajupt svårmod. Jag var ju i hast blifven ex sådan, der främling