Sverge eger en annan konstnär, hvilken, i likhet med den nyssnämnde, största delen af sin artistiska lefnad vistats utom sitt lands gränser, för det mesta under Italiens och Spaniens himmel. Efter att med honom hafva växt upp och delat ungdomens fröjder , åtskildes vi för en längre tid, för att först 1838 i Rom återse hvarandra. Min vän hade då på konstnärsbenan eröfrat mer än ett pris; lefde nu uteslutande för sin konst, omgifven af en verld, der minnet hopat sina dyrbaraste skatter, der stora tankar öfverallt hade tagit sig en passande form och tilltalade honom, och der skönhetens genier leende; tillhviskade honom att lefva och dö i det skönas tjenst. Icke längesedan befann jag mig uti hans studio i. Stockholm. Han sjelf var då upptagen af att måla en förtjusande Vignerola, sysselsatt att ordna ett ganska rikt förråd af högsvällda, de mest saftiga och aptitliga vindrufsklasar, omgifna af sina mörkgröna blad. I det han ömsom lät sin pensel framtrolla en italiensk himmel, med sin djupblå och varma färgton, ömsom fulländade de retande och fylliga formerna hos sin sköna neapolitanska, redogjorde han för sina lefnadsöden, och med det lif och den hänförelse, att jag ej rätt visste om min uppmärksamhet mera fängslades af det poetiska föremål jag hade för mina ögon eller det tal jag åhörde. Innan jag aflägsnade mig, bad jag attfå uppteckna berättelsen ur minnet och att få gifva offentlighet åt de ställen i densamma, dem ig förutsåg skulle intressera allmänheten. fter erhållet löfte och fullgjordt arbete, meddelar jag nu skildringen, icke utan vigt för vår konsthistoria,