Aftonbladet – 29 november 1861, sida 2

yrke har förskaffat er mycken kännedom om vägarne; nu måste ni ej mera sjelf arbeta på dem, ni bör låta andra göra det. Begär ert afsked. Jag skall anskaffa både hästar och kärror, och hvad som behöfs, under det ni söker att erhålla ett arbete på entreprenad; jag skall skaffa säkerhet, jag skall gå i borgen för er. Framåt, heter det nu, framåt! Endast så kommer man till sitt mål. Jean Maillard följde detta råd, och lyckan log ännu en gång emot honom. De som ännu påminna sig vägbyggarens dystra och missnöjda utseende skola knappt igenkänna honom. Han är nu en verksam och liflig man, med öppet och vänligt ansigte, klar blick och förnöjdt småleende: han ären god far, god make, aktad medborgare, älskad af alla; han är en hederlig man, han är lycklig. Den goda Madeleine har också förändrat sig till sin fördel. Hon är en af stadens värdigaste fruar; hon är de fattigas välgörarinna. Ingen skugga al det förflutna förmörkar hennes klara panna: hon tänker endast på framtiden. Se henne blott.— se hennes make! De befinna sig just nu vid frukostbordet: matsalen är ett ljust och vackert rum. Dei är vår, och fönstret står öppet. Man ser de blommande träden; mun hör foglarnas glada sånger: en solstråle letar sig in genom de ill hälften slutna persiennerna och speglar sig i den blanka kaffekannan. Hr Maillard fattar tidningen, som ligger på bordet, men innan han börjar läsa, vänler han sig till sin hustru med denna fråga: Men, Madeleine, hyar är vår dotteri dag? Innan fru Maillard hunnit svara, hör man .venne glada röster i trädgården; det är Denise och Bertha, som inträda, hållande varandra i handen. Den ena tycks hafva lelat med den andra de olika gåfvor nautu en skänkt dem. Denise har gifvit Bertha ielsa och munterhet; Bertha har gifvit Devise uppfostran, talanger ochprydlighet. Bådu iro emellertid förljusande. Efter den första olada helsningen intager