Aftonbladet – 29 november 1861, sida 2

flickan. Ja, min far, jag hörde: allt; jag lyssnade i går afton — bakom den der dörren. Jag följde dig i morse, jag såg dig gå in i grottan, och sedan du var borta gick jag dit — och nu, nu återkommer jag från Honfleur, från herr Duvernay — Och penningarna — penningarna ?4 tJag har återlemnat dem åt egaren.? O! på din mors befallning !4 Nej min far, på mitt samvetes bud, på Guds. Anklaga ej min mor; om ni söker något föremål för er vrede, så låt det bli mig, mig ensam l!4 Barn, du har —4 SFörlåt mig, min far !4 Och Denise kastade sig på knä och hopknäppte bedjande sina händer. å Huru, skulle detta slutas? Vägbygga en var utom sig; han rasade. Men på en gång hördes bullret af en vagn på den steniga vägen. Madeleine och Denise uppreste sig hastigt, och Jean kastade bort sin klubba samt drog sig undan i den mörkaste vrån af rummet, just som tre personer visade sig i dörren som hans dotter lemnat öppen. — . Dessa tre personer oro herr och fru Duvernay samt deras dotter. Bertha ilade fram till Denise och slöt henne i sina armar. Fru Duvernay vände sig till. Madeleine och köpmannen gick rakt fram. till vägbyggaren och -räckte honom båda händerna 1 det han med hjertligaste rörelse utropade: . i Tack! Jean Maillard, tack! Ni är en he-; derlig man ! Fi ST Jean stammade några obegripliga örd. Bertha samtalade med Denise. I Du skall komma till oss, sade hon, du skall aldrig lemna oss — aldrig, det är öf-; verenskommet.? i Fru Duvernay sade också till Madeleine: Vill ni tillåta mig att åtaga mig e: dotters uppfostran? Vi skola ansvara för hen. nes fremtid. Och frukta ej att behöfva skilja : er från henne genom detta slags adoption.