Aftonbladet – 29 november 1861, sida 2

mot och sade, i-det han höjde sin knutn. hand mot Madeleine: Man har bestulit mig — och du, olyck: liga, du är tjufven!4 z Jag? ut öpade Madeleine. ; Säg icke ett ord, afbröt Jean, utan gi mig tillbaka plånboken. Du ensam vet ali jag hittat den — du ensanr kan hafva tagi den — gif mig den i ögonblicket — jag befaller dig det. Jean! i Gif mig plånboken, säger jag dig, eler — —— Och han närmade sig hotande. Jeant, fortsatte hans hustru modigt, Com jag hade kunnat få rätt på dessa penningar, så skulle du visserligen aldrig mer fått återse dem; men i så fall hade jag varit den första att berätta det; jag skulle er-änt det — jag skulle varit stolt deröfver. — Jean, jag har ieke tagit dessa penningar! Du ljugerX, skrek Fan utom sig af vre de, 4du ljuger! Jag tror dig icke, jag vill icke tro dig; men jag vill veta hvar mina sextio tusen francs äro. llvar har du gjort af dem? — 8e så, vill du nu bekänna? — Skynda dig!4 : an fattade Madeleine i armarne och skakade henne så våldsamt, att hon föl: till golfvet. Men utan en klagan, utan en förebråelse, hviskade hon endast: Jean, jag har icke tagit dem! Detta lugn uppretade endast vägbyggaren ännu mera; han rusade till andra ändan af rummet och kom tillbaka med en klubba i handen. Han svängde detta vapen öfver sin hustrus hufvud och ropade ursinnigt: SPlånboken! Gif mig igen den gröna plånboken I I detta ögonblick öppnades dörren och Denise störtade in. Hon skyndade fram till sin mor och stälde -sig med utsträckta armar framför henne liksom för att beskydda henne. Förvånad tog Jean Maillard ett steg tillbaka, men släppte ej sitt An EJag ensam är brottsligt, sade den u:ga