Aftonbladet – 28 november 1861, sida 3

och svarade ej. Denna tystnad uppmuntrade Madeleine; hon trodde att hon lyckats öfvertyga sin man och reste sig upp för att omfamna honom. Han sof. Madeleine I af förtviflan; hvad skulle han taga sig till? Hastigt föllhenne en tanke i sinnet och hennes dräg förklarades af ett leende. Kanske hade Jean Maillard fömt plånboken någonstädes i rummet; kanhända skulle :hon lyckas finna den... Hön skyndade att öppna den ena fönsterluckan för att månskenet skulle kunna upplysa rummet och började, så tyst som möjligt, söka öfverallt. Men Jean Maillard hade goda öron — han vaknade, och då han såg sin hustru söka bland sängkläderna sade han hånskrattande: Ah, ah! Du skulle väl vilja ha reda på mitt gömställe för att sedan bestjäla dig sjelf och bära tillbaka penningarne? 4 Jatt, svarade hans hustru frimodigt, det skulle jag hafva gjort och jag skulle varit viss på att hafva handlat rätt och afvändt de olyckor, som jag anar och som sväfva öfver vårt hufvud. Tänk hvad du behagar:om saken, sade Maillard, men gör dig inte mer besvär att söka etter fyndet — det är på säkert ställe i och prata inte-mer, utan låt oss gå till sängs, ty mina ögon falla isen af trötthet. Madeleine förmådde ej mera; hon suckade men teg. Ännu några ögonblick stod Denise vid dörren; men då allt var tyst smög hon sig upp i sin lilla kammare och kastade sig, halfklädd som honvar, på sängen, der hon snart föll i djup sömn, uttröttad af alla de sinnesrörelser som hon denna dag erfarit. Hennes sömn var likväl orolig och uppfylld