Aftonbladet – 28 november 1861, sida 3

nådde med-lätthet ej oe till hålan: -Hon inträdde modigt: -Urhålkningen var föga djup och Denise kunde med en enda blick ötverse det hela. Intet spår antydde likväl hvad Jean Maillard företagit der. Marken och väggärne i titan tycktes vara i sitt ursprungliga skick och de talrika stenar, som lågo strödda omkring, sågo utsom om de aldrig blifvit flyttade från sina platser. Denise förlorade dock ej modet. Hon undersökte grottan med största noggrannhet och upplyftade långa fransar af grön mossa, som här och der prydde dess väggar; men då hon ingenting märkte, började hon upplyfta stenarne från marken, den ena efter den andra, för att se om det ej fanns någotunder dem. Slutligen fann hon under en stor sten, som hon med möda kunde lyfta, ett slags trång fördjupning. Hon nedsteck handen deri och träffade ett föremål, som kändes mjukt och halt; hon drog fram det — det var den gröna plånboken. 73 Förgäfves skulle man med ord försöka beskrifva de känslor, hvaraf den stackars flickan beogs. Hon tyckte sig se Berthas bleka ansigte, hon hörde sin mors ord föreRR hon tyckte alt man väntade jenne dernere, väntade henne i Honfleur, att hon knappt kunde hinna dit, och hon blef rädd — rädd att komma för sent. Hastigt störtar hon ut ur grottan, klättrar ned med fara att krossa sig mot klipporna, ilar öfver sandfältet,; öfver ängarne, genom skogarne, raka vägen, liksom pilen skyndar till sitt mål. Klockan slog tolf, då Denise hann fram till hr Duvernays boning. Den var omrinfl af arbetare, som hotande begärde sin etalning. På ögonblicket! ropade några. (Forts. följer.)