Aftonbladet – 28 november 1861, sida 2

;ch fönsterluckorna likaledes. Hela huset syntes försänkt i hvila, men icke destominIre hörde Denise, då hon kom närmare, ljulet af tvenne röster — Jeans och Madeleiaes, Deras Samtal var Nifligt: maån skulle trott att de grälade. Den unga flickan kunde :j höra orden, men hön kände. sig bedröfvad öfver uttrycket i bådas röst, som påninte henne om ledsamma stunder i hen1e8 barndom och som hon ej på länge hört. Aon lade handen på låset och öppnade dör-en. Samtalet afstannade genast. De båda nakarna syntes öfverraskade, nästan förskräckta vid dottrens oförmodade inträde. Jean gick häftigt emot sin hustru: Tigt, sade han. Ingeh yttrade Heller ett ord. Denise såg sig Omkring. Ett långt och smalt ljus, sålant söm man numera endast finner i Nornandie, upplyste svagt det låga rummet, ;ch dess sparsamma sken återgafs matt af några porslinstallrikar och blankskurade kopparkärl ofvanför spiseln. Längst bortirummet framskymtade otydligt de brokiga sängomhängena som prydde en slags alkov, och på de hvitrappade murarne aftecknade sig oformliga skuggor, under det att taket syn:es allt mörkåre ju längre afståndet var från det rökiga ljusets rödaktiga sken. Hur uppmärksamt Denise än betraktade rummet fann hon ingenting ovanligt der. Men hennes fars utseende var besynnerligt; han tycktes vara häftigt upprörd och hans ögon blixtrade. Dessutom anmärkte Denise stt hennes mor hade gråtit mycket. eKom då in en gångs, sade Jean, men med en ton och ett uttryck som om han knappt visste sjelf hvad han sade. Du kommer sent i afton, mitt barn! — och ändå tror jag inte att qvällsvarden är färdig ännu. Seså, Madeleine, vi äro hungriga, flickan och jag.