Aftonbladet – 28 november 1861, sida 2

Ingendera af makarne hade sökt hvilan. Vägbyggaren satt ännu qvar vid bordet, stödjande armbågarne deremot, och med händerna för ansigtet. Månans bleka strålar, som letade sig in mellan springorna på de ER fönsterluckorna, upplyste i detta ögonblick vägbyggarens gestalt, som skarpt framträdde ur det omgifvande mörkret,, Madeleine gick fram till sin man och kastade sig på knä bredvid honom. Hon fattade hans hand och han drog den icke undan. Hon tryckte sakta en bys: på denna hand; hennes make upplyfte hufvudet och betraktade den stackars qvinnan med en blick, hvari ;endast ömhet och medlidande lyste. — z Uppmuntrad deraf, började hon ånyo bedja honom. Men bakont dörren fanns nåon som lyssnade till hvärje ord. Denise hade smugit sig utför trappan och stod med örat intill dörrlåset, lyssnande med klappande hjerta. S Jean?, sade Madeleine, gif mig denna lånbok, jag besvär dig derom! I morgon ittida skall jag bära den tillbaka till Honfleur. — Jag lade väl på minnet den adress, som trumslagaren MA Nej svarade Maillard efter någon tystnad. Min vän — — cMen, min stackars hustru, om jag nu afslår din bön, så är det för din egen skull, för vår dotters skull — mina dårskaper hafva ju störtat er båda i detta elände, och då jag i dag finner ett medel att rädda er derur, då fordrar du att jag icke skulle-begagna mig deraf? Nej, nej mitt beslut är orubbligt.t Ieke alla synder straffas först i ett annat lif. Gud dömer stundom redan här på jorden dem som göra det onda, och illa för