Aftonbladet – 27 november 1861, sida 1

tet huruvida 6 millioner tyskar förmå hålla i underdånighet 30 millioner menniskor af andra folkstammar blott meiclst den fysiska styrkan. Den kroatiska riksdagen har blifvit Upplörts ett serskildt hofzansli inrättadt i Wien; och denna aflägsna provins kommer nu att styras direkt från det tyska erkehertigdömets hufvudstad. Följden häraf blir naturligtvis den, att Kroatien gerom regeringens åtgärd förenas med Ungern i allt hvad som rör hatet till denna regering. Österrike har förvärtvat sina besittningar genom förbund, ingångna af dess vänner; och nu tror det sig kunna sammanbålla dem derigenom att det retar alla sina fiender att sluta förbund emot regeringen: Kroatien, denna vilda och bergiga provins med sin okunniga, bigotta och barbariska befolkning och sin värderika kommunikation med Adriatiska hatvet, var af en omätlig: vigt för Österrike. Det gaf riket pålitliga soldater och gaf det en antagonist till ngern i en provins, som till namnet utgjorde en integrerande del af det ungerska konungariket. Erfarenheten har redan visat huru afgörande kroatiska folkets uppträdande kan vara under en stor kris, och om det fanns någon del af denna stora österrikiska wu onarki, som till hvad pris som helst borde bibehållas troget emot habsburgiska huset, så var det visserligen detta bergland, der en slavisk befolkning å ena sidan utöfvar en tryckning på magyarerna, och å andra sidan beherrskar tillirädet till hafvet. Kroatien har icke förgätit, att det fordom var ett eget konungarike, som hade närgränsande provinser under sitt välde. Det var i åtnjutande af särskilda. uråldriga privilegier, oberoende af de ungerska; och det har alltid visat sig fullt ut lika ömtåligt om dessa som den ungerska adeln om sina. Kroaterna äro derjemte lika stolta öfver sin barbariska dialekt som om den vore den renaste högsachsiska eller den lenaste toscanska; och när de sände gr till den ungerska riksdagen, så blef det ifrågasatta undertryckandet : af denna dialekt inom de kroatiska domstolarne grundorsaken till den häftiga förbittringen emot de herrskande magyarerna. Sådant är det folk, som den unge kejsaren nu utsett att dermed öka listan på sina uppenbara fiender. För dem som på afstånd betrakta detta handlingssätt synes det förtjena namn, icke af politik utan af vansinne. Vi ha hört talas om personer, hvilka när de fingo en liten varnande förkänning af gikt, genast sväljde ned två buteljer portvin i ändamål att dermed bringa sjukdomen på en gång i full utveckling. Men i afseende på dessa otåliga patienter måste man förutsätta, att de fullt och fast trodde på läkemedlets kraft och verkan. De måste vara fullt öfvertygede om, att fienden, så snart han visat sig, säkert kommer att ge vika för deras massor af dekokter och flanell, samt att han omöjligt kan framtränga ända till hjertat. Men Frans Josef har icke ens samma ursäkt som dessa giktpatienter för sitt djerfva, trotsande sätt att behandla saken. Den kejserliga corpus, som han representerar, lider icke af varnande förkänningar, utan befinner sig redan i full feber. Ungern är redan svullet och värkande, de polska provinserna lida af stickande plågor och Venetien kan man knappt skönja för lutter bandager. Det kan således ej vara något skäl för den kejserliga regeringen attsvälja ännu ytterligare konstitutioner för att bringa Krostien uti jäsnivg. Men när nu Österrike väl hunnit sålunda framkalla en mängd onda vätskor i alla de riken, som tillhöra denna monarki, hur tänker det väl bära sig åt för att fördela dem? Hvilka läkemedel har det väl att begagna emot allt detta? Det eger blott ett enda. Soldater, kanonskott och bajonettstötar, se der den enda behandling det tror sig kunna anlita. Och dessa medel äro visserligen förträffliga när frågan är om att förstöra ett land, men ganska dåliga för att regera ett sådant. De der stora armåerna äro fullt att lita på när det kommer an på att förtära skatter, men visa sig vara ganska klumpiga organer vid deras indrifvande. Inom några år kunna de till och med göra ett land ur -stånd att lemna någon statsinkomst; men vi ha aldrig hört talas om, att de förmå ge näring åt. industri, manufakturer, åkerbruk och handel, så att rikedom RS i strömmar kring landet. I den gamla goda tiden, då Österrike ej hade mer än 100 millioners skuld och alltid hade sina 13 millioner inbetalta i skattkammaren, var det nätt och jemnt, att -det förmådde hålla sina 300,000 man i ett godt stånd af trälartig di sciplin, tillräcklig för att straffa upproriska bönder samt låta slå sig af en verksam och väl utrustad fiende. Under de mest gyn: samma omständigheter, med Ryssland ledigt att komma till dess hjelp och benäget att så göra, hade denna regering med svärdet likväl alltid sina svårigheter. Men nu då det är förbi med dess kredit, då dess fordne beskyddare icke blott visar sig likgiltig utan ur slånd att bjelpa; nu då det vid sin södra gräns har en uppenbar fiende med minst 100,000 goda soldater, och i vestern en ganska tvetydig vän, från hvilken den är skild endast genom några smala landsträckor; nu då det hvarken eger kredit eller annat mynt än söndriga pappersremsor, hvilka inom landet sjunkit ned till hälften af det nominella värdet, och på andra sidan gränsen ej ega alls något värde; nu då det ej kan underbålla sina soldathopar annat än genom att inqvartera dem hos undersåtarne likasom i fiendeland, hvad kan väl nu Österrike mena med detta trotsiga beslut att hädanefter vilja regera med svärdet? Ett dylikt experiment skulle, för att kunna lyckas, göras af en mycket rik despot eller på ett mycket rikt land; af en eröfrare, som egde medel att betala och med förstärkningar vidmakthålla a IT RN KICK EN TP OO Oh FÖ ONE ud