Aftonbladet – 26 november 1861, sida 3

beskydd. Så snart läkaren tilläte en längre promenad, var det öfverenskommet att de skulle besöka Maillards hydda. Stundom mötte Denise likväl icke sina båda älskade beskyddarinnor under de stora träden bredvid kyrkan. Då fortsatte hon sin väg, tills hon uppnådde trädgården och der upprepades i löfsalen samma förtjusande och rörande scener mellan de båda flickorna och Follette. Så stodo sakerna vid den tid vår berätelse börjar, då Jean Maillard hade hittat den gröna plånboken. Denise var då, som hennes far sade, nära femton år. Hon var en liflig brunett : känhända något mager, men af den finaste växt och med ett onämnbart behag i sina minsta rörelser. Hennes anletsdrag, ehuru ej regelbundna, voro likväl intagande genom det öppna och fina uttrycket deri. Hon hade stora svarta ögon och samma lockiga hår som Ary Scheffers Mignon. Alltid klädd i något groft tyg, bar hon dock. sin enkla tröja och randiga kjortel med en viss elegans. Ehuru hon nästan alltid gick med sina trädskor i handen, hade hon dock så små fötter att man kunde kalla d.nne skärsärdens Cendrillon. Kort och godt — hon var en ovanlig och förtjusande flicka, som å att säga hade något af hafvets friskhet, något som påminde om de klara vågor hvari hon hvarje dag badade sig. Bondfolset. son omedvetet anade denna poesi, vände sig gerna, om då de mötte henne och betraktade med välbehag äcda till sista skymten af hennes gestalt och hennes vackra, svarta och hvita get, som ständigt följde henne; Hoa var visserligen ännu endast ett barn, men dock hade man redan hviskat landtliga artigheter i hennes öron. Denise var dock, i trots af den fullkomligagifrihet hon njöt,