Aftonbladet – 26 november 1861, sida 3

hön, Sty de äro bra olyckliga. Ack! hvaröre är jag så fautig? Min Gud! hvarföre kan jag-ej ge-dem något annat än mina förböner? . Och hon fortsatte sin väg. med nedlutadt hufvud, mutan alt-ens märka alla getens vänskapsbevis eller ens se på det lifliga djuret, eom helt förvånadt öfver denne Nkgillighet oupphörligt gned sitt hufvud mot sin herrskärinnas hand, hvilken, i stället att besvara smekningen, gömdes af vecken på hennes tladdrande kjortel. På halfvra vägen väcktes Denise ur sin tankfullhet genom ljudet efen trumma. Hon påskyndade sina: steg och uppnådde snart en gräpp åf bönder som sonat sig omkring trumman. Denise stannade och lyssnade, Man -tillkännagaf att .hr Duvernay denna afton förlorat tn plånbok, en grön plånbok och utlofvade hederlig. vedergällning åt den som återlemnade den. iDenise betraktade uppmärksamt de kringstående det var tydligt att ingen. af dem hade funnit plänböken: Hon blef nästan lika förtviflad som om hon varit Bertha sjelf, Kyrkan : var ej långt borta och dörren stod. öppen; den stackars flickan skyndade dit och knäföll på. trappstegen vid altaret. Aldrig -höjdes väl på detta ställe en varmare bön. Likväl var det hvarken för sig eller.de sina Denise. bad; det var för Bertha och hennes mor; för den olycklige köpmannen, öfver hvars hufvud hon såg eller snarare anade sväfva en olycka, så mycket större som dess vidd var benne obekant. Då hon utkom ur kyrkan, började det redan mörkna. Luften var frisk och fuktig efter regnet och foglarna sjöngo glädtigt i de ånyo gröna och friska häckarna vid väen g Forts. följer.)