Aftonbladet – 26 november 1861, sida 2

sig Denise. Aldrig hade en muntrare flicka vandrat på stranden än Denise denna afton. Hon skrattade, hon hoppade och sprang, alldeles som i sin glada barndom, och geten, som tycktes inse att hennes matmoder i afton gjort lycka, bevisade sin glädje med de mest exentriska krumsprång. Dagen derpå infann sig Denise på bestämd i medförande sin get, hos den sjuka flicän. Bertha var ett bortskämdt barn: det dröjde icke länge förrän hon fann getmjölken väl smakande; och getens matmoder var snart hennes afgjorda gunstling. Ehuru de båda flickorna voro af olika stånd och vilkor, och Bertha aderton månader äldre än Denise, började man snart språkas vid, man blef bekant med hvarandra och började utbyta förtroenden. Berthas far var en af traktens driftigaste och arbetsammaste män, vid namn Duvernay. Han skötte sjelf fabriken, som låg bakom trädgården, och tillbringade der sin mesta tid. Han tillbad sin dotter, som han beständigt fruktade att förlora, ty det stackars barnet ansågs vara lungsigtigt, enligt de skickligaste normandiska läkares utsago. Också omgafs hon af all möjlig omvårdnad, all tänkbar ömhet, af herr och fru Duvernay, som voro henne de förträffligaste, de ömmaste vårdare. Bertha hade dessutom en bror, en ståtlig ung man om tjugu år, men som nu var stadd på en affärsresa, och ej väntades hem förr än mot slutet af hösten. Då skulle Denise få se honom, Lionel var så älskvärd. Denise berättade i sin ordning om sitt lif och sina föräldrars: olyckor; Bertha höll endast af henne mera derföre. Follettes mjölk gjorde under tiden underverk, och tycktes göra vetenskapens dy