Aftonbladet – 26 november 1861, sida 2

Hvarför icke i afton? föreslog Denise otålig: Du kommer ju ifrån Honfleur och är nästan redan hemina nu.? Bah, herr doktor! Hvarken jag eller min get bruka någonsin blifva trötta. Må varat, svarade läkaren; kom då! Derpå räckte han flickan handen för att bjelpa henne upp i sadeln bakom sig. Denise afslog blygsamt denna heder och börSe att muntert trafva bredvid hästen, med vilken hon nästan höll jemna steg. Follette sprang förut och stannade emellanåt för att smaka på gräset bredvid vägen. Sålunda anlände man till en vacker landtgård. Jerngrindar åt landsvägen, en: trädård full af blommor och det täckaste lilla andthus bevisade både rikedom och smak. Bakom några stora träd syntes de höga rykande skorstenarne af en fabrik. En betjent öppnade grinden för läkaren och fliekan med geten samt visade dem till en stör löfsal af rosenbuskar och kaprifolium, som befann sig längst bort i trädgåren. ?Vänta här ett ögonblick, sade läkaren, som ensam inträdde under blomsterhvalfvet. Snart hördes ett samtal hvar: tvenne fruntimmersröster deltogo. Denise hade knappt tid att lyssna till de första orden, ty Follette gaf henne nog att sköta. Geten, hvars aptit rtetades af den omgifvande grönskan och de vackra oberå blommorna, ville nödvändigt smaka erpå. Just som hon lyckades nappa åt sig en blomstervippa från en närstående rododendrum, visade sig doktorn i ingången till löfsalen. -Vid. hans arm stödde sig en ung flicka, nästan af samma ålder som Denise, men så