Aftonbladet – 25 november 1861, sida 2

Maillard tog ett steg tillbaka och upptog skyndsamt den mm plånboken. Derpå ilade han in i skjulet liksom en tiger som störtar in i sin håla med rofvet mellan tänderna. cKom hit! ropade han till sin hustru, kom kit! Och efter du ej vill gå hem, så gör mig åtminstone någon nytta här; ställ dig på utkik i dörren. Han hade redan kastat sig ned på halmen i den mörkaste vrån och undersökte plånboken för att öppna den. Madeleine föll på knä vid dörren och döljande ansigtet i händerna började Hon att helt sakta bedja. ; 1 samma ögonblick då hon som ifrigast bad Gud att frestelsen icke skulle blifva för stark spratt hon till vid ett fröjderop af Maillard. Sedlar! utropade han med ett slags hänryckning, sedlar! Ack! det var endast alltför sannt. Plånboken låg öppen i hennes mans knä, och i hand skramlade papper som var värdt uld. Vi måste återlemna detta, sade Madeleine, utan att tveka. Men det är en hel förmögenhet. : Så mycket mera skäl att återlemna den åt dess egare. Tänk på den olycklige som tappat alla dessa penningar. Vi skola räkna dem?, sade Vägbygparen. Af hans blixtrande ögon, hans hånleende förstod den stackars qvinnan, att hon ej mer hade något hopp, utan på Gud; och hon började åter bedja. , , SEn, två, trer — (Jean Maillard flämtade, skrattade och hade de underligaste och galnaste åtbörder) 4fem, sju, tio — alla på tusen franes! Åh! det är goda, säkra sedlar på tusen. franes hvardera. Det är så längesedan jag såg några sådana. Hvilken glädje! Jag blir rusig deraf! — — tjugo, tjugofem. — Åh, jag skall inte tappa dem, jag! Trettio, fyrtio — hvilket fynd! Det nade mig, jag kände det på mig! Det är