Aftonbladet – 25 november 1861, sida 2

detta friska, fria lif hade blifvit storoeh stark som en riktig bondflicka. I början ville Denise ej så godvilligt återtaga ordentligare vanor, så att hon stundom fick bannor af Madeleine,som dock tackade Gud i sitt hjerta öfver barnets blomstrande helsa. Några onda frön hade väl skjutit brodd under denna tid, men som Madeleine var en öm och klok mor, lyckades hon snart utrota dem. Nu blef Denise tvättad och kammad samt ånyo civiliserad. Fadrens första sparpenning användes för att köpa henne en ny klädning, ett par träskor och en halmhatt. Madeleine behöll henne sedan hos sig, men då och då smög hon sig åter ut till sina fordna nöjen. Den stackars modren bannade henne ej mera. 4Du gör mig bra ledsen, sade hon och gret bittert. Denise hade det bästa lilla hjerta i verlden: för hennes skull behöfde Madeleine ej gråta mera. Men någon gång sade Denise öppet och uppriktigt: CMamma, jag längtar åt skogen! Madeleine smålog. Gå, mitt barn! sade hon. Och sedan hon gifvit henne en kyss, borttog hon sina händer, som omslöto den. vilda getens hals. Den vilda geten hoppade i ögonblicket bort. vart sprang hon då? Hvart tog hon vägen? I veten det, I små glädtiga elfvor, som locken barnen till lekar iskog och mark. Men småningom blefvo dessa ströfverier allt sällsyntare: I byn fanns en barmhertighetssyster som hade en skola för bybarnen. Hon kom Madeleine till hjelp och borttog mycket af dotterns yrhet, alltunder det hon lärde henne läsa. Derpå kom religionsundervisningen samt den första nattvardsgången och verkade en ändå mera genomgripande förändring. Denise blef en allarsam och tänkande flicka. (Forts.)