Aftonbladet – 25 november 1861, sida 2

Snart ilade hon muntert utåt de dunkla skogsstigarne, klättrade på de. grönskande sluttningarne, vandrade i det höga gräset och rullade sig i det nyss afslagna höet, hvars doft berusade henne. Mot aftonen återvände hon, med kranrar af åkervallmo eller blåklint i sina fladdrande lockar, med en gren af en blommande nyponbuske i ena banden och en stor blomsterqvast i den andra. Hon hoppade, hon sjöng, hon skrattade — det var en glädje att se henne. Hennes små syskons död, föräldrarnes djupa sorg och deras många bekymmer, allt bidrog att förlänga denna frihetstid för Denise. Snart liknade hon mera en gosse än en flicka, hvad hennes sysselsättningar beträffade; man fann henne oftare i trädets topp än vid dess fot; hon sprang omkring i skogarne, hon :plockade blommor på ängarne och ax på åkrarne. Utan annat sällskap — man drog sig undan för henne liksom för föräldrarne — fattade hon en liflig vänskap för fåren — de äro icke högmodiga de; hon var bekant med den enes bruna ko, den andres brokiga kycklingar, den tredjes fölunge, knappast ystrare och gladare än hon sjelf. Sedan kom ordningen till stranden; der skulle man hoppa, dansa, klättra på alla flygsandens upphöjningar och sänkningar, som på detta ställe ej voro så branta, men nästan alltid gräsbevuxna. Der lekte man bland klipporna och sprang på denljusgula fina sanden. Vid ebbtiden såg man Denise oå så långt ut hon kunde, liksom följande efter vattnet; kom floden återigen, drog hon sig visserligen tillbaka, men steg för steg, under det hon badade sina fötteri vågornas hvita skum. Kort och godt, när Jean slutligen fick tillfälle att sysselsätta sig med sin dotter, då Madeleines tårar ej mera förmörkade hennes ögon, då funno makarne Maillard i sin dotter en slags liten vildinna, som hade växt ur sina dåliga kläder, men som under