Aftonbladet – 25 november 1861, sida 2

Gud sjelf som sändt mig denna lycka; dessa penningar tillhöra oss, de äro våra — femtio, sextio — — sextiotusen francs! !!4 PJean?, utropade Madeleine förskräckt, Sryttaren kommer tillbaka, Jean! Maillard reste sig i ögonblicket. Med en snabb rörelse dolde han plånboken innan för sin blus, och fattade sim stenhacka, som han riktade mot sin egen panna, under det han med en blick och en ton, som ej lemnade något tvifvel öfrigt om allvaret af hans hotelse, sade till sin hustru: Madeleine, om du ej svarar på samma sätt som jag, om du säger ett enda ord så att jag blir tvungen att afstå från dessa penningar, från min sista förhoppning — då, så sannt jag heter Jean Maillard, gör jag mig olycklig här på stället, inför dina ögon. I. Denise. Denise var ett förtjusande barn, och hennes mor hade rätt deri att hon ej tänkte på att beklaga sig öfver sitt öde. Hennes tidigaste barndom hade förflutit i Paris, i en förstad, i en vindskammare. Då var hon sjuklig och nedstämd. Efter en i sjelfva verket svår resa, men hvilken hon ansåg som ett nöje, befann hon sig midt i Normandie, bland gröna ängar, under stora träd, i fria luften, i solskenet, nästan vid hafvets strand — hvilken glädje! Hvilken förtjusning! Hvilken lycka! Icke lärkan, hvars bur man öppnat, kunde med lifligare glädje helsat friheten och a dess behag, än detta barn, öfver hvars olyckor, öfver hvars blekhet och sjuklighet man kände medlidande. I början spådde man till och med att hon skulle dö. Dö, Denise dö? — Bah! hon lefde upp på nytt deremot; nu först började hon att finna lifvet angenämt. Det som man ansett för trötthet och afmattning, det var endast en barnslig förvåning, ett slags förbländning öfver all denna herrlighet. Snart hemtade hon sig äfven.