Aftonbladet – 23 november 1861, sida 2

DEN GRÖNA PLÅNBOREN. Från franskan. I. Fyndet. Om ni någon gång stannat för att betrakta en af dessa flitiga arbetare, som sysselsätta sig med makadamisering af landsvägarne, ni väl då tänkt för er sjelf ungefär så är: Stackars menniska! 1 blåst och regn, i köld och solhetta, alltid måste hån dock vara under bar himmel, alltid. på landsvägen, liksom han hörde dit! Om han åtminstone finge vara stilla som de öfriga materialierna här, Men han måste röra sig han, och arbeta oupphörligt för att förskatla sig sitt uppehälle. Med krokiga knän, böjd rygg och nedlutadt hufvud sönderhackar ban oupphörligt sina kullerstenat — han är ej mer en menniska, han är en maskin, en lefvande hammare! Det finnes dock — och deruti visar sig Guds oändliga Sr menniskor, tom äro nöjda med en så bedröflig tillvaro — det finnes till och med de, som sätta sin heder i att vårda sitt vägstycke så väl som möjligt. Deras kullerstenspyramider äro ordnade med en viss prydlighet på en smal gräsplan, lika sorgfälligt vårdad som i någon trädgård. Dikena äro snörräta och vögkanterna alltid a till och med det halmtäckta skjulet, eras enda skydd mot storm och regn, har ett prydligt utseende, hvari också dessa mönster för arbetare sätta sin stollhet och ära. Då allt är i god ordning hos dem, då de hafva bortkrattat ända till det sista nedfallna gula löfvet, då resa de sig stolt och