Aftonbladet – 23 november 1861, sida 2

passade för ingenting, han var ej ens van att arbeta. Hans förträflliga makas uppmuntran och föredöme förlängde likvisst denna strid. Han försökte tjugo yrken. Madeleine återtog itt. Genom att arbeta natt och dag lyckades hon förvärfva dagligt bröd för sig och de sina; men hennes ögon försvagades af öfveransträngning, och efter en lång sjukdom var Madeleine nästan blind. Ingenting lyckades för Jean Maillard. För att glömma, berusade han sig. Mäådeleine gret och Denise gret med henne. Barnet var tio år; hon började förstå att hennes mor led. Sedan fyra år hade Denise en liten syster — sedan aderton månader en bror. Eländet hade nått sin höjd. Jean Maillard var emellertid ingen elak menniska, han ångrade sig och man förlät honom. Man beslöt att återvända till Normandie, till. hans-fäderneby, der man kanske kunde finna slägtingar, beskydd eller hjelk Det var en bedröflig resa, och då de på a mötte hederligt folk, drogo sig dessa, vid åsynen af denne dystre man, denna eländiga qvinna och dessa barn, nu höljdaitrasor, åt sidan, och sade: Se på landstrykaren; akta er för honom och hans barn! Man anlände till byn, men mottogs föga vänligt. . Ingen igenkände Jean Maillard — hans närmaste slägtingar ville knappt påminna sig att han någonsin funnits till. Hans iender gladde sig åt hans fall, ty han hade varit stolt i sin lyckas dagar. fans vänner öfverdrefvo sin likgiltighet, af fruktan att han ville låna penningar af dem. Kort och godt — det mottagande han rönte kom honom nästan att ångra det han lemmat Paris.