Aftonbladet – 23 november 1861, sida 2

nugga. händerna af förnöjelse— då äro de tillfredsställda. De. skatta sig lyckliga at beständigt vistas på landsvägen och bära.er gul nummer på sin blanklädershatt. De ärc filosofer dessa — de äro lyckliga. Men de som kunna drömma om ett bättre öde, som känna både saknaden och ärelyst naden, liksom vår vägbyggare här, om Jear Maillard... Han var son af en välmående landtbrukarei Normandie. Den tiden blygdes bonder för sin plog och ville att sonen skulle blifva herreman, Den lille Jean. sattes i skola i Yvetot, der han endast lärde att förakta sin hederlige far. Tio år sednare studerade han lagfarenheten i Caen. alltid på samma negativa sätt. Fader Maillard dog slutligen, sedan han uppofirat nästan Hela sin egendom för sin son, i den fromma öfvertygelsen at denne slutligen skulle blifva en stor man. För tjugu år sedan fann man bland all mogen många motstycken till denna historia. Jean hopsamlade spillrorna af sin fars förmögenhet och skyndade sig till Paris för att förstöra sista återstoden deraf. Der mölte honom en hederlig flicka, en god engel. Men det var redan för sent! Madeleine var blott en fattig sömmerska; Oeigtvis älskade hon Jean Maillard. Han gifte sig med henne, men återföllsnart i sina dåliga vanor. Eländet tilltog; ett barn föddes att dela det. Samma dag den lilla flickan, den stackars Denise, kom till. verlden, hade rättsbetjenterna förpantat allt hvad hennes föräldrar egde. Hvad skulle man göra? Hvad skulle man taga sig till? Jean Maillard försökte väl några gånger att kämpa mot fattigdomen, men hans mod bröts; snart mot de hinder som mötte honom. Han kunde ingenting, han