Aftonbladet – 23 november 1861, sida 1

Stclal NOS OSS, al regeringen Kan, Sasom hörande till den ekonomiska lagstiftningen, på egen hand utfärda de allra vigtigaste författningar, som ingripa uti och beröra förvärfsrätten, församlingsrätten, till och med: beskattningsrätten, den kommunala. friheten, handelsoch näringslagstiftningen, bestämmandet af fremmande trosbekännare borgerliga ställning, de liturgiska anördningarne inom statskyrkan 0. s. v. Det vore utan tvitvel af vigt att gränserna för denna ekonomiska lagstiftning något närmare bestämdes i enlighet med det Konstitutionella systemets principer; men af ännae större vigt är det att tillse, att der en gräns för densamma genom grundlagen bestämdt är angifven densamma icke kommer att öfverskridas, under åberopande af prejudikater och häfd från den tid, som föregick införandet af vårt nuvarande statsskiok Vi ha reden förut sökt visa, att ett sådant öfverskridande egt rum genom den af RA nyligen utan ständernas medverkan utfärdade författning angående extrajudiciel bestraffning för den civila bevaks ningspersonalen vid rikets fängelser, genom hvilken författning regeringen åt så underordnade myndigheter som fängelst direktörer uppdragit rätt och makt att för en så obestämd förseelse. som Xvanvördnad? ådöma denna. personal fängelsestraff, utan att den som sålunda dömes och straffas har någon rätt att dessförinnan söka ändring eller få sin brottslighet af opartisk myndighet undersökt. Den officiella författare, som till försvar. för denna regeringshandling uppträdde i Postoch Inrikestidningar, åberopande prejudikater för en sådan lagstiftning, har vissserligen icke haft något; att invända, då vi vädjat till regeringsformen; som tydligen frånkänner konungen att sjelf utöfva eller åt andra öfverlemna godtycklig rätt i afseende på någons lif, ära, personlig frihet och välfärd, Sotan att han lagligen förvunnen och dömd är?, samt erinrat derom, att emot grundlagens bestämmelser är -all slags häfd maktlös. Men då detta ämne för principens skull är af ganska stor vigt, anse vi oss böra återkomma till ämnet och till en närmare granskning af den officiella försvarsbrtikeln. När den officielle författaren, för att visa ått regeringen här icke uppfunnit en ny art åf brottmål. och deröfver lagstiftat, hänvisar. till 15 kapitlet missgerningsbalken anRa straff för tjenstehjons förseelser mot usbonde eller förman, så visar han derigenom isjelfva verket den ginaste vägen till insigt derom, huru fullkomligt obefogad denna tegeringens lagstiftningsåtgärd är. Nämnde kapitel af missgerningsbalken stadgar uti 4 följande: BSätter sig tjenstehbjon upp emot dem (husbonde eller matmoder) med hot ller vanvördiga ord eller åthäfvor; plikte med fängelse på viss tid efter som saken är till.4 Man finner här, att tjenstehjon för vanvördiga ord kunna dömas till:fängelsestraff, men detta: fängelsestraff kan icke husbönden, mot hvilken vanvördnaden är visad, pålä dem, utan de skola dertill lagligen bli förvunna och dömda. Denna tjenstehjonens vanvördnad hörer sålunda till de mål, om hvilka är stadgadt uti den allmänna lagen, i hvilken ingen förä dring och intet tillägg kan göras utan af konung och stän: der gemensamt. Om nu vakibetjeningen vid rikets fängelser enligt regeringens uppfattning är att betrakta såsom hörande till kategorien af tjenstehjon, lydande under fängelsedirektören såsom deras husbonde och förman, så lyda de också under de allmänna lagar och stadganden som röra tjenstehjon och regeringen kan icke egenmäktigt lagslifta i afseende på denna klass af tjenstefolk. I samma ögonblick husagan i allmänhet upphäfdes var den då äfven upphäfd för dem och de kunde numera för försummelse och oordentlighet skiljas ur tjensten samt för vanvördiga ord lagligen dömas tillfängelsestraff. Men då regeringen tillagt längelsedirektörerna i egenskap af husböndetr och förmän rättighet att utan hvarje laglig undersökning sjelfve godtyckligt ådöma denna kategori af tjenstefolk fängelsestraff intill 14 dagar, så har regeringen i sjelfva verket egenmäktigt gjort ett noen till 15 kap. 4 6 missgerningsbalken och utöfvat brottmålslagstiftning på egen hand. Den .officielle förfataren åberopar 10 kap. 6 rättegångsbalken såsom stöd för sin åsigt att regeringen kan uppdraga åttemligen underordnade administrativa embetsoch tjenstemän rält att pålägga civila personer urbota straff. Denna har följande lydelse: De mål, som den allmänna hushållningen i riket, kronans hvarjehanda ingälder, så : ock de, som någons embete och tjenst, högre eller ringare, och fel deri röra, pröfves och dömes at dem, som konungen vård och inseende deröfver betrott hafver, efter thy som i särskilta stadgar derom sägst. Detta stadgande afser den åt styrelseverken och åt andra ö verordnade myndigheter (åt hvil..a konungen betrottX ett öfverinseende) lemnade domsrätt uti hvarjehanda iadministrativ väg behandlade mål; men att denna domsrätt, som efterhand börjat alltmera inskränkas och i många fall öfverlemnas åt laga domstolar, med stöd af denna nu skulle kunna i strid mot grundlagen öltverlemnas åt så underordnade och i allmänhet så föga lagkunnige tjenstemän som fängelsedirektörerna, på det sätt, att dessa i egen sak såsom både anklagare och domare kunna pålägga sina underordnade urbota fängelsestraff — det våga vi på det högsta betvifla. Författaren i det officiella bladet jemförer den vaktbetjening nu för fvanvördnad ålagda godtyckliga urböta bestrafining med det stadgade Sansvaret för en tullverkets tjensteman, som beträdes med oloflig varuinförsel. Denna jemförelse synes i sänning vara mera än lofligt haltande. Den grofya förseelse af en tulltjensteman, som här omförmäles, och r hvilken han efter Tr ing kan eflaga