Aftonbladet – 20 november 1861, sida 2

I ef efe I Rare de AA ne I litteraturen. I 6 tÅritmetik. EONGL. TEATERN. Eronjuvelerna. Denna utmärkt täcka. operett, som med sina pikanta situationer, sin välljudande, friska musik från längre tillbaka varit Stockholmspublikens synnerliga favorit och som nu: så länge varit lofvad från kungliga teatern, giek ändtligen i går af stapeln för fullsatt salong. Men nu framstod förlusten at fru Michaeli särdeles kännbar, i det -drottningens briljanta koloraturparti med dess många sköna momenter sjönk ner till en obetydlighet, genom de något svaga ressurser dess nuvarande representant, mll Gelhaar, i sångväg kan disponera. Mil Gel. haar var vacker och ståtlig i sin kostymering, hennes spel röjde också högst beröm: värda bemödanden, men hoh är icke och kan icke bli en koloratursångerska, synnerigast nu, sedan hennes röst blifvit ännu svagare och ojemnare än förr. Fru Strandberg hade fått ett altparti på sin lott, hvilket man icke kan undra på om hon rckades mindre väl uppbära; äfvensom hr rlberg stretade med ett tenorparii, föga lämpligt för hans baryton. Dessa begge arister hafva dock alltför mycket rutin och smak för att kunna skämma bort en sak; deras musikaliska och förståndiga sång göra dem alltid angenäma, äfven der de fått en uppgift utom deras egentliga portå. Att: den förnäme och sirlige ministern återgifves af hr Uddman förefaller något besynnerligt, då hr Uddman utöfvar ett afgjordt komiskt inflytande på salongen, och ministern derecmot skall vara en stel och allvarlig gammal herre, visserligen ofta duperad, men sjelf ur stånd att skämta, för hvilken vi hemställa om ieke hr Walin med sin eleganta figur och sina städade maner skulle vara mera lämplig. : Rebolledo, som är en slug och lustig sälle, gör hr Willman deremot något för allvarsam, ehuru hr W. i öfrigt med sin präktiga röst och sitt lediga spel gör denna roll ganska framstående. Ålskaren, den högättade riddersmannen, söm utkoras till en drottnings gemål, vore det önskligt om hr Arnoldson kunds framställa med mera finess och värdighet, äfven då han råkar i den våldsemmaste affekt. Detta intressanta parti ligger, väl för hr A., blott han icke glömmer ait en så förnäm och väl uppfostrad herre måste hafva elevantare åtbörder och till det yttre finare beherrskning. Just i det fina nyanserandet ligger svårigheten att uttrycka vexlande sänslor, men med hr Arxnoldsons bildning pch omdöme bör det väl efterhand kunna yckas honom att tillegna sig mera säkerhet. afven hans sång kunde ibland tåla vid-frikare och finare kolorit. Detta om operans uppsättning, hvilken — vi medgifva det — ingalunda är lätt. Också påstås första orsaken till kapellmästaren sachners aflägsnande bärifrån hafva varit ans oförsigtigt yttrade åsigtatt denna opera ned våra dåvarande (d. v. s. äfven nuvaranle, minus hr Richard) ressurser svårligen unde gifvas. Den vackra musiken förfelade dock icke itt intryck på publiken, hvilken efter flera f de bästa numrorna gaf ett lifligt bifall illkänna. Qvintetten samt den täcka trion nellan Katrina, Diana och Campomajor i redje akten, äfvensom andra aktens final orde utgöra operetiens glanspunkter. Munkören i första akten är Också ypperligt krifven; redan de första scenerna väcka hörarens intresse; man känner sig af de fliga, pittoreskt omvexlande rytmerna föratt i en glad stämning, h jilken icke någontädes hinner slappas. Instrumenteringen är särdeles fin och utördes af orkestern på ett utmärkt sätt. tKronjuvelerna är en juzel i Aubers onstnärskrona och utgör en typ för den ranska operan, hvars många behag och fö