Aftonbladet – 18 november 1861, sida 3

och häftiga tycken; oförmögen att dölja sina tankre, sin motvilja, sina -Innersta känslor: och. sålunda lemnande nyckeln till sitt hjerta åt-samwetslösa -hofmän,hvilka. läsa han: önskvingar på hans anpsigte, och alltid är färdigaratt smickra dessa, äfven om de skullc leda till hans ruin. Pius IX:s omdömen om personers förtjenst äro ganska summeariska. Han grundar siv ps mr mera på deras yttre gåfvor — en allvarlig uppsyn, en kal bjessa, en harmonisk röst — än på själens och hjertats egen skaper. Han är varsom i fråga om att skänka sin gunst, så framt man ej förstör att med -konstgrepp förvärfva den. Misstänksam och ständigt på sin vakt emot heerligt folk, är han deremot alltid värnlös och oförberedd i umgänget med de listige och illsluva. Han är dygdig, men det är en paraddygd, prunkande likasom hans klara och välljudande röst Han är barmhertig och gör gerna godt; men han fordrar. att tidningarne skola upprepa det för verlden; och vill se sina ST igbrande handlingar bevarade genom inskrifter, medaljer och dylikt. Han byter om åsigter: och planer ef ter temperatur, vindensrigtning, väderleken. tillståndet i hans nerver och blod. — Hane förstånd följer. med ett. ord alla intrycken från hans svaga kroppsronstitutio.. God oci ömbjertad, är han likväl ej i stånd att ef hålla sig från förolämpande yttranden, ha stiga utbrott af vrede och dylikt. Så be fallde han t: ex. att en liggare skul:e a-resteras, som ej begått annat brott än att be honom om en allmosa. Alla dessa fel skulle emellertid ha kunnat genom trogna och skickliga ministrar utvecklas till dygder och ädia handlingar. Men under de sednare femton åren har Pius IX varit en lekboll för äfventyrare af ella slag, från alla länder, af alla färger och partier, oupphörligt sysselsatta att iränstjölt hvarandra hans gun t, i ändamål att derui göra det skamlösaste bruk. Och hvilka äroväl nu dessa intrigörer och skälmar, för att begagna Liveranis oförblommerade uttryck. Först och främst finner man cavalier Filippani, en blandning at leverantör och påflig hofmästare samt myc ket intresserad i jernvägar. 1 sin egenskap af hofmästare begagnar han tillfället under måltidstimmarne att anmäla och rekommendera personer till befordran. 1 egenskap al leverantör förgäter han ingalunda att emot betydliga pennirgsummor. Kring hvarje ledig biskopsstol utbreder han sina nät, Han bygger hoteller, han ger ut penningal med faila händer, men så att det föga mär kes, emedan han döljer sin vinningslystnad under ett antaget sken af moderation. Er annan af hans helighets förtrogna är signot Baladelli, en tvetydig personage, en amfibie midtemellan ingeniör och hofsekreterare! Han har icke någon bestämd tjenst, men hans embete består uti att med dåraktigt prat göra påfvens sinne tillgängligt för de mästerdrag, som skola utföras af andra djert: vare och mäktigare spelare. Och så kommer den goda Stella, en man; hvars dygder kunde gälla för laster, och hvars laster ha en viss likhet med dygd: Han ser ut som en person, besatt af djeflar: och i hans tal röjes samma noxsens, som i en astrologs. Han plågar tolk med berät: telser om Sankt Philomeles mirakler, ere: meters profetior, nunnors syner. Hans kon? versation gör på den hörande samma för färliga verkan som en orkan i öknen. Det är en series. af suckar, så häftiga att de kunde sätta en: väderqvarn i gång, med plötsliga afbrott och långa pauser, frågor, på hvilka icke något svar afvaktas, svar. som ej framkallats af några frågor, gräsliga grimaser med mun och ögon, hänvisningar till förmörkelser, kometer, konstellationer och månskiften; som ej ha den ringaste skymt af sammanhang med ämnet. Såläg! ger han plötsligen fingret emot läpparne, och rTänner ut från det ena rummet till det andra, som om han ville flykta för ett spöke. Än gör han halt midt i en stor salong, och lyssnar uppmärksamt på den talande; så smyger han sig på tåspetsarne ut genom en dörr, och kommer derpå in genom en motsatt. Åskådaren tror att detta kan vara en listig hofmans eller en plump pajazzos konster; men det är ingenling annat än de feberaktiga fantasierna hos en svag själ, som ej kan förklaras vansinnig af det enda skäl, att förut: sätter ljusa intervaller, hvilka här ej före tinnås. Med allt detta är Stella, ehuru en: af de mest fantastiska och narraktiga personer inom det påfliga hofvet, likväl der ärligaste och oförurgligaste person i hela detta bof. Der märkes för öfrigt monsignor Cenni, ull hvars embete hör att bära upp pålfvens släp, och hvilken sålunda besennar ordspråket: in cauda venenum (giftet ligger i svan-j sen); Monsignor Talbot, hvars enda sysselsättning är att angifva alla de målade eng-j jar, hvilka gjort söks till det brottet! att vara nakna. Alla dessa män väga till-: sammanstagna icke ett uns; men de utöfvaj vå pålvens själ ett oaflåtligt och afgörande; nflyteande, ehuru han ej hyser aktning för någon enda bland dem: (Forts) En lustresa. Åtta dagar i Throndhjem. ANTI i