Aftonbladet – 18 november 1861, sida 2

Han skrattade hjertligt.. Mins du, sad han, min tendresse för den der skandinavi ska prinsessan som kom på besök till engel ska hofvet och som jag förföljde på de narraktigaste tätt i veriden? Jag nästan rui nerade mig på operabiljetter, endast för at få se på henne, der hon satt i sinloge, oc ER efter hennes vagn tills jag nära på blifvit öfverkörd eller ihjälslagen af den der jägaren med den största trekantiga hatt och de längsta mustacher jag någonsin sett. Jag gissar det var hennes hvita ögonhår som så utomordentligt förtjuste mig.4 Och sedan kom den der dansösen. Oh, ah! Ådrianne, eller hvad hon hette vid Drurylane. Ja, jag gick dit hvar afton och förstörde otroligt med penningar på buketter, för att få det nöjet att se henne taga ett språng från en upphöjd platform och ned på scenen. Jag mins att det föreföll mig underbart behagfullt, poetiskt och skönt; dessutom alltid nytt och förvånande. Jag ritade af det i tusen skizzer, tror jag. Det fanns en annan person 0 :kså som gick dit lika regelbundet som jag: hur jag hatade den mannen, det odjuret. Han kom endast och .allenast — han sade mig så sjelf — emedan han visste att hon en eller annan afton skulle elå ihjäl sig dervid, och Prag han ville se det. Likväl svalnade min låga då jag kom för att köpa hennes recettbiljetter och fann benne hvarken ung eller vacker — utom scenen. Och miss Arabella Johnstone? Ah — det var en allvarsam sak, sade han med en högst komisk min. -4Det är bäst att ej tala om det mera. Någon dårskap skall man väl alltid begå i sin lefnad. Men nu är dårskapernas tid förbi — eller hur Frank?4 frågade hans syster, som nu slöt sig till sällskapet;