Aftonbladet – 18 november 1861, sida 2

ovanliga kostym, Jag påminde mig hur han! brukade hålla stormande Joftal ötve Vandyk och bära sitt skägg i samma form som den ryktbare målarens, på en tid då långt skägg ej var allmänt brukligt bland artister, att ej tala om unga bokhållare. (Nu såsom en korpulent, medelålders man, bär han polisonger af den numera stereotyperade trekantiga formen och rakar hakan och öfverläppen.) Och hans kärleksaffärer edan: man ande fyllt hela böcker med hans tal om dem. Hur ungdomens äregiriga planer ändå förändras4, sade han slutligen; Xhur de småniegom nedsättas! Om någon skulle sagt 0ss för flera år sedan att vi nu skulle sitta här, du gamla gosse, helt och hållet ifrån allt hvad måla heter, och jag, endast då och då, sysselsatt med en skizz af Chiswick med sina gamla pilträd, eller ett perspektiv af utsigten från Kingstonbryggan, nöjd att förtjena mitt uppehälle med ritlektioner i ett halftdugsin skolor — om någon hade sagt oss allt detta, skuile vi väl hafva trott det? Jag, som sökte ettresestipendium och inte fick det, och skulle utföra mästerverk, och inte gjorde det, jag är nu ganska nöjd att lefva här, i syster Sophys sällskap, billigt och enkelt. Och lyckligt! Han såg på mig med en allvarsam frågande blick. , Nåja, sade han slutligen, lyckligt med. Hvyarför icke?4 Men frågan tycktes snarare ställd till honom sjelf än till mig, och jag återvände till min egen tankegång. Det var glada tider, de gamla, sade jag. Minns du våra långa samtal om vinterqvällarne?2 Utan tvifvel. Du vartemligen eldlängd den tiden. Du var kär beständigt och talade som oftast om dem.