Aftonbladet – 18 november 1861, sida 2

denna mellanakt? Hvad skulle vi göra nu; då vi voro på scenen igen? j Jag för min del, der jag satt behagligt omhvirflad af röken, hade gått tillbaka i det förflutnas dunkel. Huru underligt och oregelbundet målar ej minnet den flydda tidens scener! Hvarför är denna del af taflan så tydlig och klar? en annan deremot så blek, så otydlig? Jag mindes de fordna tider, då vi arbetade så ifrigt, med sådan tillförsigt, och huru denna äldre syster, en skön qvinna, med rikt, glänsande svart hår, böjde sig öfver vårt ritbord — vi voro nästan barn bredvid henne — och granskade vårt arbete, undar det hon vänligt uppmuntrade oss och med den ömmaste tillgifvenhet omfattade sin broder. Äfven då, un som hon var, gladde det henne att tala s som om hon, varit. hans moder. Stackars barn! deras moder hade dött, som jag sedan hörde, medan Frank ännu var helt liten. Kanske hade den döende modren anbefallt 1en lilla gossen i den några år äldre systerns vård. Åtminstone hade hon åtagit sig detta kall och troget uppf lt det, Och Frank sjelf! Han var smal på den tiden, lång och smal, väcker och glad, en riktig student, en vildhjerna, och dock en sann gentleman, som s ydde låghet och feghet som ett brott; tapper, ridderlig och stark, men likväl så vekhjertad, att hans tårar alltid voro tillreds, såväl som hans börs, hans hjerta, hans lif och blod. Hur glad han beständigt var! Kamraterna tyckte alltid så mycket om att höra bans bjertliga skratt klinga i de gamla salarna. Kunde man också höra en bättre musik? Det var lika mycket lustighet som fåfänga i hans vana att besöka akademiens expositioner i sin svarta sammetsrock och spanska hatt och öfverraska den fashionabla verlden med denna