Aftonbladet – 16 november 1861, sida 2

På sidoväggen fanns deremot en liten, anspråkslös dörr, dit man kunde komma atan alt närma sig stora uppgången : eller dess område. Denna anordning, hvarigenom man kunde inträda i Pallas-atheneum på ett ödmjukt och stilla sätt, var ett bevis på dess invånares godhet och omtanka. I sjelfva verket skulle det också fordräts starka nerver för att våga göra elt anfall på denna vördniadsbjudande post, neddamma dessa ohyggligt hvita trappsteg och skudda stoftet af sina fötter på den hotande grannlåten vid dörren. För att göra husets invånare full rättvisa, så skulle också deras harm och förvåning efter ett sådant tilltag knappt känt några gränser. Det skulle varit som att ringa i en larmklöcka, ett ohelgande af engelsk hemfrid och så vidare — kort och godt som ett infall af fransmännen, eller som att röra i elden med den blankskurade förmakseldgaffeln. Jag vet att en olycklig individ stundom kan råka att beställa sig en väst af så lysande färger eller präktigt tyg, att han sedan omöjligt kan besluta sig att bära den, utan omedelbart måste förskaffa sig en af enklare snitt och väfnad, då det kanske är aldeles emot hans natur att hvardagsvis nyttja något så grannt som det plagg han först valt. Detta måste således väl förvaras i silfverpapper och lavendel, och endast framtagas vid högtidliga tillfällen och iförnäma aftonsällskaper. Sålunda var också den der präktiga stora ingången Pallas-atheneums grannlåtsväst, som blott begagnades helgoch högtidsdagar för att förvåna föräldrar och slägtingar tilde unga damer, som emottogos i mamsellerna Blenkinsops ceminarium, och för att med vördnad och ödmjukhet fylla de utigas sinnen vid deras första bekantskap dermed, Lyckligtvis fanns