Aftonbladet – 13 november 1861, sida 2

ATL AAEU AtTCUIGE DELEL BISAOIMReeT GUN TBEIAU FAME nålet, med andra ord: om eller i hvad nån ändamålet kan vinnas med det tillänkta. medlet. I förevarande fall saknas risserligen till någon del bestämda data för itredande af det tillämnade medlets betylenhet. Man vet nemligen icke huru mycet den tillämnade skatten kan komma att nbringa. Men då i betraktande tages, dels utt antalet af hundar redan betydligt minkats till följd af sednare tiders åtgärder ;ch påbud, dels att, just till följd af skaten, de mindre bemedlade, hvilka utgöra let stora flertalet af befolkningen, komma utt nästan alldeles upphöra att hålla hunlar, så låter det antaga sig, att antalet sålana djur, för hvilka skatt erlägges, icke skall mycket öfverstiga 1000, om det ens uppgår till denna siffra. Men antagom till ch med det föga troliga, att antalet stege till 1500, så blefve skattebeloppet å 5 rdr och utan något afdrag för uppbördsoch andra kostnader 7500 rdr. Hittills har egentligen blott ett experiment blifvit gjordt med uppförande för allmän räkning af ett till arbetarebostäder användt hus, nemligen huset n:r 1 i Barnängsbacken. Dess brandförsäkringsvärde -angifves i öfverståthållareembetets skrifvelse till :46,200 rdr och vi antaga, i saknad af annan uppgift, att detta utgör ungefärligen hvad huset kostat. :5edan det byggdes har emellertid priset å arbete och materialier så stigit, att troligen ett dylikt hus numera — framför allt då det bygges för allmän räkning — skulle kosta 60,000 rdr. Vi vilja erinra oss, att der finnas 16 lägenheter, hvarföre fastighetsvärdet komme att på hvarje lägenhet belöpa sig till 3750 rdr. Om nu, såsom vi ofvan, efter en sannolikt öfverdrifven beräkning, antagit, skatten komme att inbringa 7500 rdr om året, så skulle alltså, genom dess användande tillarbetarebostäder, kunna åvägabringas bostad för två (säger 2) faniljer om året. Två familjer om året bland arbetarebefolkningen i en stad, hvars be: folkning. redan nu utgör 117,000 personer och som årligen ökas med ett par tusen! Det kan med skäl ifrågasättas, om icke något ändamål kan uttänkas,som skulle verksammare och mera fullständigt vinnas genom hundskattens anvisande till: detsamma, än fallet. blefve..med det nu föreslagna. Vi ha icke förbisett den af öfverståthållaren antydda möjlpn att, sedan det visat sig till hvad belopp skatten uppgår, upptaga ett amorteringslån, stående 1 förhällande till skatteinkomsten; hvarigenom på en gång ett större antal lägenheter kunde åstadkommas. Men vi befara, att man vid närmare eftertanke. ej skulle anse sig kunna basera en sådan finansoperation på en skatt, som hvilken riksdag som helst kan åter afskaffas, Man har från förflutna tider exempel på många öfverflödsskatter, som, efter att ha längre eller kortare tid utkräfts, blifvit afskaffade, och hvem vågar ansvara för att icke hundskatten torde visa sig förknippad med så många obehag och till följd deraf blifva så. förhatlig i landet, att den snart nog ånyo afskaffas? Icke heller ha vi förbisett, att afkastningen af en gång uppförda hus skulle något öka tillgångarne och dermed ett något ökadt antal lägenheter kunna åstadkommas, men effekten i sin helhet blefve i alla fall ytterligt obetydlig i förhållande till det behof som dermed skulle athjelpas. Men, torde det invärdas, äfven om icke många blefve delaktiga af fördelarne af de tillämnade arbetarebostäderna, så vore det i alla fall en välgerning för dem som blefve det, och det kan ju icke vara skäl att underlåta att verka godt i en mindre skala, derföre att man icke kan göra det i en större. Förutsatt att man medgåfve att inrättandet af arbetarekaserner innefattade någon välgerning, kunde ett sådant argument verkligen hafva någon giltighet, så vida 1emligen icke det lilla goda man verkade vore egnadt att föranleda stora och längt öfvervägande olägenheter. Men detta är just hvad som ofelbarligen skulle blifva händelsen, ty vi befara, och vi tro oss kunna visa, att.den fördel som tillskyndades några få, finge dyrt betalas af det stora flertalet. En sund statsekonomi lärer nemligen, att man bör låta allting gälla hvad det kan, och att hvarje förnödenhet fås till bästa pris då man icke söker genom konstlade medel ingripa i bestämmandet af dess värde, hvaremot hvarje försök till reglering af priset städse medför minskad tillgång på det man önskar erhålla, och följaktligen i längden en stegring af priset i stället för en mmskning. I förevarande fall. t. ex. skulle kommunens ingripande, af huru liten verklig effekt det än blefve, för att anskaffa och upplåta boningar till billigare pris än det som betingas af tillgång och efterfrågan, ofelbart ha till följd, att den enskilda spekulationen vände sig ifrån ett fält, på hvilket täflan icke längre vore fri. Och då den enskilta spekulationens förmåga att anskaffa föfnödenheten boningsrum , liksom hvarje annan förnödenhet, är och måste blifva så ojemförligt öfvervägarde allt som kan ä tadkommas genom välgörenhet i hvad form den än må uppenbara sig, så skulle det obetydliga, som med ett kommunens skattebidrag kunde åstadkommas, blifva så ytterst ringa i jemförelse med det som. den störda oeh afskräckta enskilta spekulationen underläte att åstadkomma; att följden för den storad mängden skulle blifva ökad brist på lägenheter i stället för minskad, ökade hyror i stället för: minskade. Vi tro-oss för öfrigt icke behöfva bevisa, lott omnämna, huru fullkomligt olämpligt ch till de största orimligheter ledande det kulle vara om kommunen gjorde sig, i en fter hand växande skala, till entreprenör ör innevånarnes herbergerande. Hvilken lock af tillsyningsmän, hvilken fulltändig administration skulle icke slutigen blifva för ändamålet af nöden? Ut det ingalunda skulle vara egnadt att