Aftonbladet – 12 november 1861, sida 3

S rt a a EL SE Nn RR nänheten och derigenom förklena mig, bäst bevisar att Wiström ännu icke förverkat sitt förtroende hos hr Wailenberg. För framtiden önskar jag blott att hr Wallenberg, af aktoing för sig sjelf. och andras heder, Fille vara eå ärlig att icke föra till torgs lösa appgilter af en person sådan som Wiström, hvilkens trovärdighet man har allt skäl att betvifla. Stockholm den 11 Oktober 1861. Enkon Johawna Maria Carlsson. Redaktionen, som först sentifredags middag mottog hr Wallenbergs här ifrågavarande skrift, och för alt villfara hr W:s önkan om dess offentliggörande samma dag. sndast hann beledsaga den med en kort e:nran om ursprunget till de uppgifter, som -öranledt hr W:s förklaring, men måste aftå från vidfogandet af de anmärkningar vi unde anse den påkalla, begagnar nu till.ället af sakens bringande å bane ånyo: för att derom yttra några ord. Vi ämna dock lervid icke inlåta oss djupare på frågan om sillbörligheten af hr polismästarens inbland ning i den redan till rådhusrättens behanding öfverlemnade saken; tillåtande oss enfast anmärka, att om än den kan låta för lara och försvara sig dermed, att det fö ar W. uppgifvits att Carlsson önskat ett sam tal med öron, det måhända: varit, i beraktande af förhandenvarande omständigeter i allmänhet, klokare och riktigare on ir polismästaren tillrådt vederbörande at: nför domstolen framlägga de uppgifter de kunde ha att meddela, En annan sak, röande hvars tillbörlighet, eller rättare otillvörlighet, vi deremot icke kunna tillbakaaälia vår mening, är det i slutet af hr po lismästarens skrift framkastade yttrande rösande trovärdigheten af vittnens afgifna beättelser. Vi lemna här. åsido hvad som deraf kan vara riktadt mot enkan Carlssoo, som här ofvan fått sjelf svara hr Wallenerg; men älven om de mot konstapeln Lindqvist afgifna vittnesmålen heter detihr W:s krift: Ssåvida de antagas vara fullt sanningsnliga?, ett uttryck, som icke gerna kan an sorlunda uppfattas än såsom uttryckande ett iwvifvel. Det borde dock icke ha varit obeant för hr polismästaren, som antagligen med uppmärksamhet följer förhandlingarne i Jetta mål, att fastän de ifrågavarande vittaesmålen afgåfvos för veckor tillbaka; ännu vidsistarättegångstillfälletingen enda omstän lighet förekommit, som gifvit anledning dia, ga deras trovärdighet i tvifvelsmål, oakt 20 mängd vittnen varit uppkallade i af den anklagade uppgifven afsigt att åstadkomma en motbevisning. Icke heller var ännu vid sista rättegängstillfället annat kKändt, än att samtliga de personer, som egentligen vittaat mot konstapel Lindqvist, äro välfrejdade. Då nu enligt svensk lag det som blifvit at vå vittnen edligen intygadt antages vara sannt, såvida icke andra vittnesmål dem vederlägga eller det på annat sätt blifvit åidagalagdt att de äro falska eller icke förjena trovärdighet, så kan det icke undgå att väcka förvåning och ogillande, att en embetsmar. offentligen framkastar tvifvel om sanningsenligheten af vittnesmål der tre personer vitsordat sjelfva hufvudfaktum och ivenne andra genom sina likaledes edligen sfgifna berättelser gifvit stöd åt hvad de renne första berättat. Skulle polismästaren Wallenberg haft någ a anledningar att betvifla viltnenas trovärdighet, borde han ha framlagt dem på samma sång som ban uttalade sitt tvifvel eller också behållit detta för sig sjelf; ty en antydan af ifrågavarande beskaffenhet. kommande från en person i hr Wallenbergs ställning, kastar lätt en kränkande skugga på dem mot hvilka den riktas, och ;cke af dem kännas mindre bitter derföre att de befinna sig i en mera obemärkt samhällsställning, Att dylika mevingsyttringar och för öfrigt hvarje obehörig inblandning i saken från polisens sida skall gifva näring åt föreställningen att polisen vill hålla de ati det ifrågavarande målet tilltalade konstaplarne om ryggen, kunde anses vara poiismästarens ensak, vore icke hvarje laglig institutions anseende, och framför andra den vigtiga polisinstitutionens, en samhällsange!ägenhet för hvilken enhvar måste hysa in:resse. Det är derföre vi med ledsnad funait enledning förekomma till de anmärkningar, till hvilka vi här sett oss föranlåtna: och derföre måste vi äfven uttala denåsigt.. att det för polisens och dess: chefers egen. skull vore fördelaktigast att utan all inblandning låta denna sorgliga sak utagera: anför den domstol, till hvars handläggning den blifvit öfverlemnad. kataenttsttetR