Aftonbladet – 12 november 1861, sida 3

återförenad med sina bröder, som hon ej hade sett på så många år. Vi behöfva icke försöka beskrifva den glädje hon erfor vid deras återseende: Jacques och Francois nästan fullvuxna män och Riche ett snällt barn med en blomstrande helsa och ett godt förstånd. Prinsessan, som icke hade minsta: aning om de lidanden de förstnämnde hade utstått på bastiljen, och som var ckunnig om att de utgilvits såsom döda, kallade dem alla bröder, 1 det hon omlamnade dem med rörelse. SAck! se der ären I nu, sade i detta ögonblick lille Riche till Jacques och Francois; 4I ären ändå mina verkliga bröder, som jag har trott och sagt, ehuru I hafven velat imbilla mig motsatsen. ?Ja, vi äro dina verkliga bröder, vi äro Armagnacar, svarade Jacques, och måtte vår broderliga tillgifvenbet förblifva oupplöslig. Men ifrån det ögonblick vi bletvo befriade ur våra fruktansvärda jernburar och den säkra död vi der skulle undergätt, hafva vi för alltid afstått från namnen dArmagnac och de Nemours, Och vi måste vara fasta i det vi då beslöto; om vi ej skola blifva menedare mot vår gemensamme väl görare Coittier och förråda: den man, som för vår frälsning har utsatt sig för så stora faror. Bröderna framhärdade i detta ädla beslut, så att Carl VIII, Ludvig XI:s efterträdare, -sednare återgaf en del af hertigens af Nemours domäner åt den enda manliga represertanten af denna familj, som lagligen ansågs lefva. Riche ville ädelmodigt dela dessa egodelar med Jacques och Francois, men de nekade bestämdt att emottaga något. Nej, sade de, huset d Armagnac och de Nehiours bör icke bli sönderstyckadt. Du är den ende af vår gren som lagen ännu