Aftonbladet – 12 november 1861, sida 2

nära. Lfter några öfverläggningar åtog sig Olivier le Paim att meddela ho nom denna förfärande nyhet. a al Coittier och Francois de Paule, nalkades han den sjukes säng och sade med stadig och lugn röst: Sire, vi måste uppfylla en sorglig pligt. Hys icke mere något hopp till denna heliga man som ni här ser. Det lider snart till edert slut. Gör räkning med edert samvete, ty det finnes icke mera nå gon hjelp. Vid dessa, ord, som kommo som ett åskslag, fästade Ludvig sina frågande blickar ömsom på den helige och ömsom på miren. Men som dessa tycktes bekräfta sin följeslagares ord, dels genom sin tystnad, dels genom att höja på axlarna, sade konungen med klagande stämma: Jag är ej ännu så sjuk som I tron och Gud skall hjelpa a ej — Gud hjelpte honom ej. Den 30 Augusti 1483, sågs en skara glada landtmän och unga flickor, högtidsklädda, bä rande buketter och blomsterkransar,taga väRh till det kungliga slottet Plessis les Tours. I spetsen gick en säckpipblåsare. Hvad skulle de göra vid detta dystra residens? Man skulle ej kunna säga det, om man ieke visste att konungens tjenarehade tillställt en slags landtlig bal under fönstren till konun gens rum, för att förströ honom med denna tafla af okonstlad glädje. Bakom gallren hvarmed fönstren. voro beklädda, betraktade han de glada polskor som byfolket dansade, han åhörde de qvicka visor som de -sjöngo, och då han hörde och såg dem, glömde han stundom den ångest som plågade honom och de samvetsqval som gnagde hans hjerta. Bland den landtliga skara, som sålunda gick till slottets inre gård, befunno sig