Aftonbladet – 12 november 1861, sida 2

äro mig till ingen nytta, utan tjena tvärtom att påskynda mitt slut. Derföre, ser du, min medbroder, barjag trott mig böra vända mig annorstädes, och jag skall hädanefter ndast sätta mitt förtroende till ett verksammare medel, som jag fätt från min högt älskade kusin, konungen i Spanien; ty, du måste få veta det, det är en af den BKelige Petri verkliga tänder som jag fått till present. Vänta, jeg önskar att du skall få se den. Gif mig den lil!a relikdosan söm står der på bordet bakom dig. Jag vill visa dig den, på samma gång som jag vill styrka mig med dess åsyn. Vid denna befallning vände sig :oittier om, nalkades bordet och, sedan han rört vid en mängd små relikdosor och små askar som stodo der, tog han ett litet skrin af ebenhollz, som han lemnade konungen i det han öppnade locket. .Himlen vare mig nåd g!4 utropade Ludvig helt förvirrad, sedan han kastat en hastig blick uti det inre af skrinet. PaquesDie:! Detta var icke den helige Petri tand. De äro... de äro tänderna. Lika godt, sire4, afbröt Coittier, de äro också martyrtänder, och af så oskyldiga marsyrer som nånsin funnits i verlden. Ni har gjort mycket rätt, sire, att omsorgsfullt förvara dessa små barntänder, på det ni må unna i eder dödsstond återgifva dem åt dem som de hafva tillhört och som ni har plåsat mycket grymmare än sjelfva hedninarne gjorde med apostelen Petrus. Ty, vifla ej derpå, detvå små Arma nacs skola vara de första som igenkänna eder vid inrädet i evigheten, och de skola b gära ierstälandet at sin egendom. vi påminna oss, att Coittier en dag rade spått konungen, att e tänder han ät rycka bort ifrån de små prinsarna, kulle gifva honom svårare bett än om de