Aftonbladet – 11 november 1861, sida 3

rara Åt lr PE Ludvig, som redan hade haft ett anfallet blodslag, hade en förskräcklig rädsla för döden. Under de sista åren af hans lefnad tillväxte denna fruktan så att han blef söm ett benrangel och kunde icke mera sofva. Förunderligt! Denne eamme furste, så snål om allt som angick honom personligen, blej utomordentligt frikostig, så snart det blet fråga om att kunna förlänga hans lif. Han a ut ansenliga summor åt sina läkare. an gaf åt Coiltier på ett enda år nittioåtia tusende cus, utom ett vanligt arfvode of tiotusende cus i månaden. Icke nöjd med att öfverhopa sina läkare med penningar, öfverhopade han dem äfven med hederstitlar. Sålunda tillade ban OCoittier titeln af förste -president vid det kungliga hofvets räkenkammare; han försåg en annan af sina läkare, Angelo Catto, med biskopsdömet i Vienne. Men det var icke endast af den medicinska vesonskapen som han begärde läkemedel, genom livilka han kunde förlänga sin tillva Han sökte äfven att försäkrå sig om mera verksam hjelp från himmelen. I stället för att söka göra sig värdig till detta bistånd gerom en uppriktig ånger och genom späkningar, trodde han att det var nog med andras bemedling för att nedkalla Guds nåd och förbarmande öfver hans hufvud. Vid denna tid lefde i Italien en man, namnkunnig för sin helighet, Robert Retortillo mera känd under nemu af Frangois de Puule. Man tillskref hans böner en ofontlig kraft och man sade att genom dem hade en mängd förunderliga förbättringar inträffat. Det var på denne man som Ludvig hade kastat ögonen, emedan han trodde honom mera än någon annan vara i stånd att förlika honom med Gud. Men den. gudfruktige cenobiten nekade i början att gifva vika för konungens böner och komma till