Aftonbladet – 11 november 1861, sida 2

ömsom på den ena sängen och ömsom på den andra, uttryckande sin glädje genom stilla. tårar och bållande i handen en tom sked, ur hvilken hon hade hällt några svarta dröppar af kaffeextrakt emellan Frangois läppar. Vid fönstret upptäckte han Toinette, som höjl den lille: Riche -vid handen och förde gossen emot honom; barnets ansigte strålade af glädje, och, ännu ovan att tydligt uttala Jacques namn, började han hastigt ropa: Ja..., Ja.., Ja...! Föratt fullkomna denna himmelska tafla felades endast två figurer: hertiginnan af Nemours och Marguerite. tmattad af den rörelse han erfor, då han såg omkring sig alla dessa älskade föremål, slöto sig Jacques ögon ånyo och ingen väade väcka eller tilltala honom. Efter en halitimmes hvila öppnade ban dem åter och fästade forskande ögonen på sin Lror, som räckte honom handen och tryckte den sakta meller sina, sägande med låg röst: Är det icke sannt, Jacques, att man sofver godt här? or Ack, jot, hviskade Jacques med en nätan obörbar röst, under detsatt hufvudet inyo sjönk tillbaka i den mjuka örngottssudden, der det hade hvilat. Uti tlera dagar: befunno sig de: båda baren uti-ett ytterligt svaghetstillstånd. Umärendet af sömnen, de plågor de hade utsålt och den dåligs föda, som gifvits dem inder deras: vistande -på bastiljen, hade till len grad förändrat dem, att man skulle snafare kunnat taga dem för lefvande benran2el än för menniskor. De återhemtade dock småningom sina krafter. I samma mån som de förbättrades, förvandlades den fruktan och dea ångest, som den goda Michelet och rennes dotter hade erfarit, uti en outsäglig slädje och förtjusning. Konungens mire,