Aftonbladet – 11 november 1861, sida 2

ryttaren (som ej var någon annan än konungens mire), hafva mina sjuka anländt till en god hamn, Gilve Gud att febern snart måtte lemna dem ! Vi skola göra allt hvad vi kunna för att lyekas deruti, svarade Coittier. Då ni befattar er med saken, ser ni, så blifva de döda återuppväckta. tMin vän Lazare! Gud ensam gör underverk; menniskan kan endast underhjelps naluren, nligt Guds vilja. Låtom oss nu få se våra sjuka.4 Jag tror att de sofva ännu, återtog tandläkaren under det han öppnade bärstolen. 4Så mycket bättre, invände miren. Sedan han betraktat de båda barnen som våra läsarinnor kanske redan igenkänt vara de j små fångorne från bastiljen, Jacques och i Francois d Arma nac, upplyfte han sakta, I efter att hafva förvissat sig att de ännu sofvo, den yngste af bröderna och bar honom in uti huset, sedan han uppmanat jätten att göra detsamma med den äldre. under det att betjenten såg till tömmarna. Snart befunno sig våra sjuka uti goda sängar. Men en brinnande feber upphörde ej att oroa dem. Likväl, tack vare de trägna omsorger hvilka egnades dem af Coittier, som alla nätter kom att besöka dem uti sitt lilla trähus vid Meudon, minskades febern småningom: och dröjde ej länge att helt och hållet upphöra. å Jacques första gången öppnade ögonen, trodde han sig uppvakna uti himlen. Bredvid den säng, deruti han sjelf låg, upptäckte han en annan af en bländande hvithet och hvaruti Francois låg — hans så innerligt älskede broder, som han så bitterligen begråtit såsom död och som nu såg på honom med ett mildt leende. På andra sidan satt den goda Michelet med blickarne häftade