Aftonbladet – 11 november 1861, sida 2

att göra en promenad, till skogen Meudon, och helsade på sin mor, sin syster och de unga Armagnac, iakttagande vid dessa besök den största försigtighet, ty han visste att deras hf berodde på hemlighetens bevarande. Vi behöfva icke tillägga att dessa besök åstadkomma en dubbel förtjusning inom Coittiers lilla hem; icke endast derföre att de åtföljde en ny välkommen med lem till den lyckliga familjen, men det gjorde älven ett gladt afbrott uti det enförmiga lif, som naturligtvis nåste föras uti denna enslighet. finkan Michelet var innerligt lycklig att genom Guds bistånd kunna uppfylla det löfte hon gifvit den döende Herta nan uti Carlots grafhvalf. Hon tycktes lefva upp på nytt och tackade Gud dagligen att hon ännu egde tillräckliga krafter att kunna hålla det heliga löfte hon afgifvit. Likväl — ju mera hon såg att de barn som omgåfvo henne voro lyckliga och åt hvilka hon egnade sina omsorger med lika nit, ju mera uppväcktes hos henne minnet af hennes äldste son Baudovin, som så hemlighetsfullt hade försvunnit då han skulle ful Hö ett uppdrag från herrn till Carlot till hertigen af Bretagne. Hvarje afton Nope on och lät barnen upprepa böner för de dödas hvila, ty hon var öfvertygad att hennes son, som så många år varit frånverande, hade upphört att lefva, ty i aonat fall borde han väl funnit något tillfälle att lemna sin mor några underrättelser. Dessa böner blefvo hörda at Gud. Han sparade en sior glädje åt den goda och gudfruktiga qvinnan. En dag förde Coittier sin systerson, som alla trodde vara död, med sig till det lilla huset vid Meudon; den stackars gossen, som hade fallit i händerna på Tristan I Herrites folk, hade likasom genom ett underverk