Aftonbladet – 11 november 1861, sida 2

det afskräckande mörker, hvaruti de tillbringat så många dagar och nätter uti bastiljens dystra fästning! Luften och solen bidrogo att snart återgifva dem helsan. Som Jacques och Francois voro utgifna såsom döda i verldens ögon, afstodo de från namnen Nemours och Armagnac, som de hade burit ända ditint lls, och de ville icke kallas annat än Michelet, efter sin fostermor. Men Coittier satte sig bestämdt deremot. Också jag har rättigheter till dessa barn, sade han leende; ty säkert ekulle de ej nu lefva, om icke jag med Guds bistånd hade räddat dem från döden. Jag har haft ringa förtjenst i detta verk. Men jag begär såsom belöning.för mina mödor, att de må bära mitt namn, ty jag bar hvarken hustru eller barn att lemha det åt. Föröfrigt, kun nen I anse eder alla såsom systrar och bröder, ty I skolen ärfva mig gemensamt. Lyckan skulle ha varit fullkomlig inom den lilla familjen, som genom Guds nåd var sålunda förenad, om icke Margreta och Hugo hade fattats för dem; Coittier lugnade väl sina adopterade söner i afseende på deras syster, då han berättade dem att hon var behandlad med den största mildhet i det kloster der hon befann sig. Dessutom bade konungen mycket att göra med sina lefvande fiender, för att ännu sysselsätta sig med afkomlingen efter en slagen och förstörd ende, isynneshet då denna afkomling enlast var en stackars ung flicka. Hugo, änwm alltid känd under namnet Jasmin, fortjor att arbeta hos mäster Escabeau; så väl han som hans hustru ansågo honom som sin son, och som de ej egde några naturliga arfvingar, tänkte de att låta den raska ossen få ärfva den hedrande titeln af hofvets pastejbagare. Nästan hvarje månad styrde han sina steg under förevändning