Aftonbladet – 11 november 1861, sida 2

som j försummade att hvarje natt se till dem, delade sin systers och systerdotters glädje, och han skulle icke för allt verldens guld hafva afstått från den tillfredsställelse han erior öfver den lyckliga tanken att hafva återgifvit lifvet åt de stackars båda barnen. Hvarje dag förbättrades de sjuka och ytt rade sin ön kan att få lemna sängen. Coittier tillät dem det småningom, hvarje dag förlängande med några minuter den tid som han hade utsatt för dem att vara uppe; ty deras tötter hade blifvit så vridna och uppsvällda uti burarna på bastiljen, att det var länge omöjligt för dem att stå, ehuru miren ofta lät gnida dem med stärkande essencer. Tack vare Coittiers konst och enkans och I hennes dotters. trägna omsorger gick de båda prinsarnes förbättring framåt med store sleg, så att de ändtligen kunde stödja på fötterna. Frangois hade sin brors tillgifvenhet att tacka för att han ännu egde hälften af sina tänder i behåll. Men Jacques hade endast några oxeltänder, så att han ej kunde förtära annat än mjuka kakor eller våtvaror. Han fördrog deck det stora obehag, som uppkom härigenom, med glädje och med en känsla ef den största tacksamhet emot Gud och emot den hederlige Coittier, som si förunderligen hade varit ett verktyg i Guds hand. Ty ofta uppfatta vi ej, förrän vi lidit mycket, ett verkligt godt, hvars värde vi förut försummat att erkänna. Detvar isynnerhet en högtidsdag för de båda barnen, då de kunde för första gången gå ned i trädgården, der trädens grenar hängde fulla af frukt, som mogiiat vid höstsolens strålär. Man skulle sett de båda barnen fröjda sig åt denna ljufva värme och leende mot hvarandra jemföra i minnet detta förtjusande och upplifvande ljus mot