Aftonbladet – 11 november 1861, sida 1

Ida de, mäktigt att främja det goda och hämma det onda i ett samhälle: en fri press. Vi veta alla att den finska pressen är un: ) derkastad censurens godtycke. Vi fästa här i landet vid ordet Scensur T begreppet om något, som vi instinktmässigt hat: ; men icke många torde ha gjort sig dfullt reda för hvad det egentligen innebär. Vi älska och värdera tryckfriheten, af hvars välgerningar vi dagligen se nya frukter uti ävägabragta framsteg, uti undanröjda miss: bruk, men ett femtioårigt åtnjutande af den i vårt land hvarje författare tillkommande rätt att fritt genom tryck kungöra sina tankar öfver allt:ehvad som är eller kan blifva föremål. för mensklig kunskap, har kommit oss, visserligen icke att glömma, men att ieke så mycket reflektera öfver allt hvad som innefattas i-vår grundlags försäkran, att sådant kungörande får ega rum utan några af den offentliga makten i förväg lagda hinder. Derföre torde -heller icke mången i Sverge ha gjort sig fullt reda för det ytter: ligt atskyvärda uti det censurtyranni, hvarunder den finska pressen suckar. I dessa dagar har likväl härstädes utkommit ett arbete, som med ens rycker bort täckelset och framställer för verlden det finska censurtvånget i hela sin styggelse. Arbetets titel är: Censurkalender, samling af skeppsbrutet gods, tillhörigt den finska pressen, jemte skizzer från de finska censurförhållandenas område. Det är en samling af ett antal upp. satser, som under den sednast förflutna tiden; haft ödet att af den finska censuren blifva XstruknaX, och i ett förord säges, att ändamålet med denna samlings öfverlemnande till allmänheten är att ådagalägga beskaffenheten af censurens åtgärder, och huru föga desamma stå i öfverensstämmelse med hvad rörande dem är offentligen stadgadt. Genom dessa uppsatsers utgifvande, heter det vidare, vädjas uti en sak af högsta vigttill allmänhetens dom, då för pressen ingen-annan domstol finnes till. Idn är förträfflig. Man sprider den fulla dagern af oftentlighetems ljus öfver offentligbetens fiender, låtande dem framstå lifslefvande i all sin förhatlighet, i all sin lumpenhet. Den förutskiekade inledningen meddelar en högst märklig öfversigt sf gällande föreskrifter och rådande praxis i afseende på censurförhållandena. I förbigående erinras man der om den regim som den egentligen finska pressen (de grn som begagna finska språket) under omkring tio års tid varit underkastad. Om man unda tager de nordamerikanska plantageegarnes bemödanden att hålla sina slafvar främmande för all applysning, så lärer man svårligen kunna tänka sig ett mera upprörande försök att systematiskt qvarhålla ett helt folk iråhet och okunnighet, än det som innefattades i det kejs. brefvet af d. 8 April 1850. Till kompletterande af censurförfattningarnet stadgades der: af nya böcker, broschyrer, periodiska eller andra skrifter, af hvad torm eller omfång de vara må, få på finska språket utgifvas blott Xsådane, som, utan att strida emot de allsmänna censurstadgarne, hafva såväl genom Xden anda, hvari de äro: författade, som genom deras framställningssätt, till ändamål endast religiös uppbyggelse eiler ekonomisk nytta: deremot förbjudes helt och hållet att genom tryck på finska språket offentliggöra politiska pylicker eller underrättelse om brott, som utomlands blifvit föröfvade, liksom utgifvandet på nämnda språk af romaner, antingen dessa äro original eller öfversättningar, härifrån ej ens sådana undantagna, som på annat språk säro af censuren tillåtna.? Detta stadgande tärer sedan; omkring elt år tillbaga icke längre vara gällande, men om derigenom en svart fläck blifvit borttagen från den dystra saflan, må man dock icke föreställa sg att detta betecknat den fullständiga gryningen af någon bättre dag för den finska pressen. Tvärtom har godtycklighetssystemet ända intill den sista tiden alltmer och mer utvecklat sig, tills det slutligen kommit derhän, att censuren och dermed pressen numera är helt och hållet i den administrativa maktens hand. Generalguvernören utgör spetseni den vidlyftiga byggnad, som kallas det finska censursystemet. Han utgifver föreskrifter om censurens handhafvande, han pröfvar i högsta instans alla dithörande tvistefrågor. Den administrativa myndigheten är derigenom, i afseerde på pressen, på en sång lagstiftande, lagskipande och exekutiv makt. Och man må icke föreställa sig, att utfärdade påbud gifra vid handen hvad förtatlare härutinnan hafva att rätta sig efter. Väl finnes en censurförordning af 1827, men den fråga censorerna föga efter. Rättesnöret för deras handlingur är hufvudsakligen cirkulärer och instruktioner, meddelade af generalguvernören och guvernörerra samt lämpade efter tider och omständigheter. De. vid är att märka, att dylika instrustioaer ofta meddelas sensorerna uader hand, med förbud för dem att yppa desamma. Publieisterna lära följaktligen känna dem endast uti deras verkningar, intill dess någon gång tillfälligtvis tysthadsförbudet upphäfves och de ändtligen råka få veta hvad som är och länge varit förbjudet. Ett särdeles pikant exempel mg förekoms mer i Censur-kalendern. tgifvaren at tidskriften MehiläinenX, dr Polen, ville i början af förlidet år offentliggöra ett vid riksdagsmannavalet år 1809 inlör häradsrätt fördt protokoll öfver valet af en medlem bondeståndet till landtdagen i Borgå. Detta protokoll, jemte af öfversätta:en vidfogade anmärkningar, ströks af censor, hr L. Heimbärger. Dr Polen begärde upplysning om orsaken till det oväntade och oförklarliga omg På denna förfrågan erhöll han till svar följande: 3 Enligt geherniguverhörena cirkulär af den 22 Mars 1859 får i finska SS DNR om fos hast; framfarna eller stundande rid Nr morda anhållan