Död, död! utropade. han med förtviflan. I detta ögonblick : beredde sig fångvaktaen till ataoppaa dörren till: rummet. och öra det vanliga morgonbesöket hos de båda ångarne. Redan innanx han dragit ifrån, reglarne och låsen, hörde han Jacques sönserslitande skrik. Då han inträdt, stannade han ett ögonblick för att betrakta det sorgliga skådespel, som framställde sig för hans ögon. Han såg den äldsta af de båda fångarne af alla sina krafter skaka gallren på sin jernryssja, under: snyftningar och nästan vildt tjut, utan att vända sina blickar från sin brors liflösa drag. Jacques var så upptagen af sin smärta att han ej hade hört dörrens öppnande eller bemärkt fångvaktaren, som skakade på hufvudet: och borttorkade en tår. Efter någre minuters förlopp blef han honom varse och ropade: Ö ; Min bror är död. Låt mig få gå ut, låt mig få gå till honom, ty jag vill dö med honom! Ihimlens namn, öppna då för mig. Väktaren började med alt öppna Frangois ur;-han fann den Hlla gossen orörlig, iedan kall och hopfallen boltnen på jerntratten... Utan att läsa igen den, utan att köra det oväsende Jacques fortfarande åstadkom, störtade han ur rummet för att efter några ögonblick återkomma, åtföljd af kommendanten på bastiljen och flera andra Officerare, tjenstgörande vid denna förfärliga fästning.Alla omgåfvo under tystnad uren, hivari barnet låg orörligt och utan tecken till lif. Sedån kommendanten öfvertygat sig att den lilla fången var död, befallde han att kroppen skulle flyttas ifrån det ställe, der han nu låg, och gitvande vika för en känsla af medlidande, tillät han äfven Jacques att gå ur sitt fängelse för några ögonblick. Knappast fri störtade han sig som en vansinnig efter brodrens Niflösa kropp, kysste hans stelnade kinder och öfvergöt dem med sina tårar, utropande : ; Du har då gått bort utan att taga mig medl dig? Jag har dock bedt dig så inner