ligt att ej ensam gå till vår moder i himlen. Och du har icke sagt mig ettafskedsord, ieke låtit mig veta. det ögonblick då du gick bott! Du här endast sägt mig utt enda godnatt, gom du gjorde hvarje dag indan du somnade. Om du älskar mig, bed då den gode Guden, bed med vår moder att har kallar mig till sig, och att vi må få Hvila i samma graf. Ack, hvad du är afmazsrad! Dina lemmar hålla knappast ihop. Också har du lidit mycket, du ståckars gosse! Det är bra många dagar sedan du rörde vid ditt bröd, ehuru mycket jag bad dig att döppa det i vattnet. Ett enda ord ännu, min broder! Lider man mycket då man dör? Ack! nej, är det icke så? Ty du skulle ha skrikif, du skulle ha suckat, som du gjorde då man drog ut tänderna på dig, War Här försvagades rösten genom djupa snyftningar. Han såg ut som en lefvande bild af förtviflan. Alla som bevittnade denna lscen blefvo djupt och innerligt rörda. Man iät honom få öfverlemnasig åt utbrottet af sin smärta, och man btvisade honom det medlidandet att ej i denna. stund skilja Honom från qvarlefvyorna af hans älskade olyckhge broder. Guvernören skyndade sig endast att skicka ibbud till konungen och Coittier, för att underrätta dem om den unge prinsens död. 1 detsamma inträdde Låzare för att förewga den vanliga operatiofen. Som Han hade förutsagt åt konungen, hade han den dagen blott en tand att draga ut. Juäcques underkastade sig det godvilligt och, då han satt sig på bänken, säde hän tilljätten: Gode herre! Hvad jag skulle tacka er, Sm ni på samma gång unde rycka hjertat ur bröstet jå mig. Då Coittier kom för att hemta Francois kropp, blef det ett förnyadt utbrott af:föriflan. Jacques ville ej tillåta att man bort: förde honom; han slingrade sig fast med hela sim kraft och det fordrades vaktkarlens och Lezares förenade bemödanden för att slitåho