Aftonbladet – 7 november 1861, sida 1

min älskade Jacques. Låt mig nu vara i fredt. . God natt! sade han! hviskade Jacques för sig sjelf; dägen är likvälicke halfiiden. Men han uttalade detta ordmed ett så eget uttryck, att man skulle tro det han ville säga: Farväl för alltid! : 4 RAG ä Derefter, Iatånde sig hårdare mot ge sen i buren, fortfor han med hög röst: EEreäcois! ett-enda ord ännu om du ej vill fu ; skall af dö ångest. Käraste bro er! öv ertyga mig att. du ej tänker på att.. Qö!8 Han kunde ej yttra detta sista. örd Ynnat än geöm djupa Snyftningar. Sedan LE lyssnat några minuter ock ej fick något svår, kände hån att döt vick en rysning genom hela hans kropp och han utropade: SHan hör mig ieke mera! Min Gud! Min Gud! värdigas höra min bön! Han försökte ae att falla på knä Och upplyftande båda sina hän !er mot höjden började han att bedja af höa sin själ: CHerre, låt mi få behålla min bror! Jag har villigt gått in å att uppofra mina tänder för att bespara kom gra ögonblicks smärta. Jag skulle icke med mindre nöjo gilva mitt lif för bibehållandet af bans. Låt hanom ej dö! Herre, jag bönfaller derom i din dödsånests namn, vid de smärtor den heliga morött har utstått, vid de heliga martyrerna som utgjutit sitt blod för ditt namns bekännelse; Om du kallar honom till. dig, tillåt att jag äfven får dö, ty jaghvarken kan eller Vill lefva sedan han är hörla.; Måtte vi få ligga båda uti samma kista och isamma graf. Måtte vi få tillsammans återvända till Vår geda mor som är i himmelen. Ack! värdigas böphöra mig, min Gud! Låt mig ej anropa dig förgäfves! fate ; Sedan han slatat. denna bön, fråmställd med brinnande andakt, men i hvarje ögonblick afbruten genom tårar och snyftningar, fästade han ånyo sina ögon på sin stackars broder, sö .Jeke .görde fen .Jeln,. wien var j insomnad. , djupt Arena andedrägt är ejemn oeh ha