Aftonbladet – 6 november 1861, sida 2

varo. Var öfvertygad att jag talar sannt och spar all onyttig möda. Ni kan då icke sön något för dessa stac kars olyckliga barn?4 frågade Hugo, i det han kastade en bönfallande -blick på sin morbror. Intet, min gosse, intet det ringaste, återtog miren;; hvem kan hoppas att mildra vreden -hos ett uppretädtlejon? :Återvänd då till dig, och -öfverlemna Armagnacarnpa ål Guds armhertighiet Djupt bedröfvad öfver dessa ord gick Hugo tillbaka till gatan S:t Michel, under det att: miren tog vägen till palatset och gjorde sitt vanliga besök hos konungen. Ludvig satt uti sitt kabinett vid ett bord, på hvilket stod ett litet halföppet skrin al ebenholts. Han tycktes roa sig med att räkna ett dussin små hvita benbitar, som hån tagit derutur och som han lät återfalla deruti, en och en i sender, med ett eget ljud söm ej-tycktes misshaga honom. å han såg sin läkare inträda, utropade han: Ack, Coittier! Du här! Du kommer som du vore kallad. Se då huru antalet af mina små lejontänder dagligen ökas. Snart blifva de. så: många att vi kunna låta göra ett präktigt halsband deraf. Paques-Dieu! Aro de inte hvita som snö? Hvita som nyfallen snö, sire, svarade Coittier. Olyckligtvis äro de bra hvassa också. SHvad vill-.du säga med det? 4Sirel hör mig!4 återtog miren. ,Jag fruktar ensak .. ? Och hvad då?? afbröt konungen med spänd nyfikenhet. ; ?Jag fruktar, i anseende till den ställning ni är uti, att dessa tänder snart bita er skarpare än om de befunno sig qvar i deras munnar hvarur de äro utbrutna.? Huru så?? utropade Ludvig, dragande händerna fort från det lilla skrinet. Detta huru så kan jag ej förklara i detta ögonblick?, svarade Coittier, antagande ett allt mer och mer allvarsamt utseende, Der