Aftonbladet – 6 november 1861, sida 2

hvars ansigte antog ett äöttryck af vrede, som han ej på minsta sätt bemödade sig att dölja. ; 4Hvad vill ni att jag skall göra?4 åter tog Lazare. Om det icke vore jag, så skulle någon annan göra det, och kanske skulle den låta dem lida mycket mera, dessa stackars. barn. Gud är mitt vittne att ja hellte-skullevilja Sätta i tio nya tänder på demvän rycka ut en enda, om det icke vore konungens uttryckliga vilja. Eseabeau fortsatte sin väg, ruskande på hufvudet och sägande för sig sjelf: Ack, om konungen ännu en. gång besökte min bod och satte sig i läckerniunnarties lilla rum, så skulle jag ha mod att säga eitlitet ord till förmån för de stackars prinsarne: Ty hvarföre låta deras fars fel återfalla på dem; han har tillräckligt försonat det, tycker jag?4 Under tiden hade Hugo ofta vandrat i trakten af Louvren, i hopp att sammanträffa med sin morbror, Colttier, då: han skulle gå till konungen. eller aflägsna sig från palatset. Efter flera onyttiga steg lyckades han en morgon att träffa den kunglige läkaren. ? Mörbrord utropade han med värma, Såtergif mig, jag ber er, återgif mig fort konungens skyddsbref, som ni harier vård. jag vill skynda att bönfalla hos konungen stt han ej längre qvarhåller de två små prinsarna i deras jernburar, utantillåter dem att återvända med sin syster till min mor. Min Gud! om jag förr hade vetat saru man plågar dem, skulle jag längese2an hafva återfordrat detta bref. Es Din afsigt är förträffligX, återtog Coittier, och den gör heder åt ditt goda hjerta; men at verkställa den, det är en annan sak. Tro reg, mitt barn, hela Frankrike skulle förgulves kasta sig för konungens. fötter, det ekalle ejlyckas att beveka honom i afseende på hertigens af Nemours barn. Himlen vare tack att konungen låter den lilla Riche vara i fred; han är säkert okunnigom hins till