hå let saknas. Helsingfors borde man utesluta, emedan svensk kultur blott Iar in: trängt i Finland och emedan man ieke onödigtvis bör skaffa den nordiska enhetsiden fiender. Deri afviker den nordiska enhetstanken från den tyska, att den blott är defensiv, då den tyska deremot är offensiv. Han ville föreslå att äfven de som kunna taga magister-examen i ett ämne må få lof dertill, uten att taga preliminära examina, samt i och med detsamma erhålla medborgarbref, äfvensom att man i bredd med den söderländskt-klassiska förb Idningen måtte inrätta en realistisk studestexan en och en nordisk-klassisk. Hufvudsaken är att universitetet öppnas för så många som möjligt, att det sättes i stånd -att draga till sig så många som möjligt samt att gif a dem en högre intellektuell utbildning, hvars stora gagn ingen kan misskänna. Lagen är således bra på det hela, ehuruväl 1 den finnas vågra små utväxter som. böra skäras bort. Vi skola handlägga lagförslaget för att visa verlden att vi ej blott. vilja drömma och sjunga om att det skiljda åter. skall. böja sig tillsammans, utan handla för den nordiska enhetens befrämjande.s Hr C, V. Rimestad yttrade: Ville man verkligen befria studenterna från professorernas förtryck, så skulle man äfven skaffa dem tillträde till tyska och andra universiteter..; Men detta är icke Barlods verkiiga tanke; han sträfvade med detta lagförslag att utveckla skandinrvismen. Detfa ville talaren också, ty han trodde på denna ide, änskönt icke på dess snara förverkligande. Dertill funnes för mårga hinder, särdeles i svenska statsförfattnivgen. . Han var bestämdt emot lagförslagets hela lydelse: Helsingfors kunde icke tagas med, dels emedan Finland helst torde önska en egen nationell utveckling och dels emedan man eljest kunde iå ryssar, litthaver och tarigrer till -Köpenhamn. Lagförslaget innefattar alla möjliga saker: skandinavisk medborgarrätt, tillträde ill embeten, stipendier, prisämnen; slutligen är lagförslaget alliför litet förberedt: det är illa utarbetadt af motionären; man har icke hört riksdagen, icke hört Sverge och Norge. Ömsesidighet erfordras väl ändock. Talaren tillstyrkte nedsättandet af ett utskott. Kultusministern. hade mycket emot att förslaget upptages till behandling, isynnerhet -derföre att han ej kände förhållandet med examina vid andra universiteter och derföre icke vet huru långt man kan gå in på likställighet mellan danska och svensk-norska examina. Det är ingen likhet mellan svenska magistrar och andra länders doktorer; enligt det system som Barfod föreslagit kunde man komma till att gifva föreläsningsrätt åt alla möjliga menniskor, äfven qvinnor och barn. Universitetet består ju rum, ljus och värme och har således rättighet att kräfva någon garanti för gagnet af de föreläsningar som hållas. Det vore stor skilnad mellan dansk och svensk studentexamen; och liksom Barfod nu föresloge ändringar i stadgandena om tillträde till det danska universitetet, så kunde ju äfven de andra regeringarne företaga förändringar för sin del, så att tillträdet till Köpenhamns universitet blefve öppet för andra än som från början var påtänkt. Tillika ville han fråga: hvad förstås med embetsexamen? Skola de praktiska profven räknas med till denna? Han måste bestämdt hålla på dansk examen för alla som vilja hafva embete i Danmark. Man bör ej lemna utländningar rätt till stipendier förrän man försäkrat sig om ömsesidighet. I det enskilda lifvet kan man vara generös, men i politiken måste man äfven se på sin egen fördel. Likaledes fordrade han ömsesidighet i afseende på besvarandet af prisirågor, ty dessa pris äro ej utfästade för vetenskapens skull, utan för att uppmuntra unga studerande tilt tlit och sjelfständiga studier. Han trodde icke att besvarandet af en prisfråga ger universitetet samma garanti som studentexamen, för att vederbörande har allmän bildning. I trots af dessa anmärkningar måste han medgifva att lagförslaget är grundadt på en riktig tanke, nemligen att öppna skrankorna för de Köpenhamnska studenternas studier och att befrämja ett riskare vetenskapslif ibland dem. Detta kunde han icke annat än fullkomligt gilla: det skulle ha varit af stor nytta om studenterna hade kunnat ambulera från universitetet, likasom de redan länge gjort i Tyskand. Han sjelf hade haft detta i sigte. Redan om våren 1859 hade undervisningsministåren skriftligen anmodat-utrikesministören att inleda underhandlingar, om denna sak; men nämnda minister hade, så vidt han kände, icke gjort något dervid. Konsistoriet hade äfven önskat att frågan om u iversitetsförhållandena måtte-bli -ecmensamt behandlad af deputerade från alla de nordiska universiteterna. Men saken borde bedrifvas på diplomatisk väg, och lagen kunde tjena som en uppmaning till regerins gen att ånyo taga ärendet om händer. Hr Barfod ville påminna om att de svenska universiteterna älven, fastän examensväsendet är bristfälligt organiseradt, hafva frambragt lika måga och lika utmärkta vetenskapsmän samt ett lika godt embetsmannastånd som Danmark: Han beklagade att kakelugnsstudenterna försvunnit i: Danmark ; landet hade vunnit många utmärkta män: på den institutionen. : Förslaget att giiva medborgarebref till dem somvbesvarade prisfrågor föreföll honom mycket änspråkslöst. Det af Kofod framställda förslaget om tre studentexamina var han med om; ett sådant förslag lågeihans ficka, och framdeles skulle ha. lägga fram det. Han såge ej utländningar i svenskar och norrmän, och hans förslag härom vore ej heller någonting nytt. Fordom (1668) blef skåningen Bagger utan vidare omständigheter inskrifven vid Köpenhamns universitet och sedermera. prost och biskop i. Köpenhamn. Talaren eladde sig åt att ministern åtminstone