Aftonbladet – 4 november 1861, sida 3

ehuru kort och obetydlig lindring dessa minuter skulle åstadkomma i deras lidanden. Då de kommit ur sitt jernfänelse började de utsträcka armar och ben. erefter, började Jaeques att flera gånger genomvandra rummet för att få någon rörelse och :;ppmanade sin bror till detsamma. Men denne hade kastat sig ned på en träbänk vid muren. Min gode Jacques, svarade han, jag kan icke gå mera; jag är tå trött och lider i hela kroppen.? ; De få minuterna, som fångvaktaren beviljat till deras frihet, voro snart förflutna. Nu?, sade kan, kunnen I åter gå in i edra svalbon. Hederlige karl4, bad Jacques, jag besvär er — ännu några minuters frihet! Vi hafva ju nyss kommit ur våra burar och ni är nog huru lång tiden synes då man ; instängd der. Vid mina skosulor! tror ni då att jag ej har annat att göra än alt gapa efter kråkorna, tills det faller er in att gå in till er! Se så, framåt marsch!X De båda barnen måste underkasta sig att lyda och att återtaga sina platser. Sedan vurarne blifvit stängda, aflägsnade sig fångvaktaren. Huru stort bevis ega vi ej på Guds god: het, om vi vilja inse det, genom den lättaet menniskan har att småningom underkasta sig sådana saker som hon anser out: härdligal... Så var det med våra unga fångar, isynaerhet med Jacques, som ej upphörde med :örsök att göra sitt fängelse så drägligt som möjligt och som skyndade sig. att meddele sin bror alla sina uppfinningar för att kunna hålla sig uppe så beqvämt, som formen på den besynnerliga maskinen tilläte det, 5e