Aftonbladet – 4 november 1861, sida 2

Långt derifrån — vi hafva ingen dag ui:derlåtit att bedja för honom, som dei goda Michelet uppmanade oss att göra. Och låtom oss äfven nu ej utesluta honom ur våra böner, återtog Jacques. CAktom oss derifrån, så svårt det kan kännas för oss. Ty den gode Guden har ju sagt: Bedjen för dem som göra er skada och förfölja er!? Likväl vet jag ej om jag har styrka att ännu bedja för honom, svarade Francois. cHan har låtit döda vår far, han har fört bort vår syster, han innesluter oss i dessa förfärliga burar, hvaruti jag halkar utan att få fotfäste, då jag vill försöka att sätta mig till hvila ett ögonblick. Ack, broder, sade Jacques, -ökande gifva samtalet en annan vändning, jag är bra glad att man ej har inneslutit vår syster här, så lycklig jag eljest skulle hafva varit att hafva henne med oss. Här finnes egentligen ej mera än tvenne burar i detta rum; men Marguerite skulle aldrig hafva tillåtit att lemna oss ensamma åt det straff vi lida. Afven måste vi tacka Gud att vi få vara tillsammans och att man ej satt oss i tvenne skiljda rum. Tänk då huru olyckliga vi skulle varit, om vi ej fått se hvarandra eller höra och söka trösta hvarandra. Sticka ut våra hufvuden genom dessa jerngaller, föratt omfamnas — det kunna vi ej, men åtminstone kunna vi räcka hvarandra handen. Försök då att göra det. Du ser väl att detta är lätt. Men, min Gud! Hvad din hand är kall! Låt mig få hålla uti den några ögonblick, för att söka värma den. Huru skall du kunna värma: den, då din ir lika kall och stel som min?4 invände Frangois. a 4Hurut Jö, genom gnidning4, svarade Jacques, som genast började gnida sin brors