STOCKHOLM den 4 Nov. Om ett skandinaviskt statsförbund. ; I. : Hvad nu till en börjanjangår den dynastiska unionen, så äro vi långt ifrån att underkänna vigten och betydelsen af en sådan såsom en garavti för en förening mellan detrenne folken. Vi tro icke heller, att de svårigheter, som uppresa sig emot en sådan union, äro så stora, som man i allmänhet föreställer sig. Den danska arflagen af 1853 synes väl innebära ett oöfverstigligt hinder, men den blir det verkligen endast i det fall, att antingen de europeiska makterna eller danska folket önska att begagna den såsom hinder. Hvad makterna angår så synas de redan ha kommit till ganska klar insigt derom, alt det genom Londonerprotokollet åvägabragta arrangementet allsicke innebär den garanti för Danmarks integritet och nordens lugn, som man genom detsamma ville vinna. Och hvad det danska folket vidkomrher, så är det, efter den utveckling sakerna under de sistförflutna åren tagit, temligen klart och har äfven blifvit mer än en gång ganska otvetydigt uttaladt offentligen, att den dan: ska folkandan, som utmärker sig så mycket för politisk sans och sinne för ordning och laglighet, dock är helt och hållet främmande för all slags legitimistisk sentimentalitet, och att det konungahus, hvars yttre och inre politik innebär de största garantierna för Danmarks nationella sjelfständighet och politiska frihet, har den största ut4 att vinna för sig den danska mnationalviljan. i kunna emellertid icke betrakta ett dynastiskt familjearrangement emellan konungahusen såsom tillfyllestgörande eller såsom det vigtigaste, eller ens såsom absolut nödvändigt för en förening emellan folken. Vi veta mer än väl, att åtskilliga af våra politiska vänner be.rakta den dynastiska -enheten såsom det mål, hvartill man i första rummet har att sträfva, för att derigenom förekomma de brytningar och de utländska inflytanden på de tvenne dynastierna, genom hvilka de trenne folken skulle kunna under svåra konjunkturer söndras från hvarandra. Men äfven om vi medgifva den ganska stora, ehuru mera negativa betydelsen af ett dynmastiskt arrangement, så behöfva vi icke gå långt bort för att söka exempel derpå, huru den dynastiska unionen icke kunnat förebygga svåra brytningar, i det dynastiskt förenade folk inbördes tillvitat hvarandra hvad som i sjelfva verket varit dynastiens fel. . Historien vittnar tillräckligt klart, att der dynastigemensamheten skall utgöra det enda eller hufvudsakliga föreningsbandet mellan särskilda nationer, ha dynastierna alltför ofta, i stället för att söka alltmera närma folken till hvarandra, söndrat dem och hållit dem på en spänd fot mot hvars andra, för att sålunda kunna lättare hålla dem i schack och genom vädjande till ömsesidig afund och nationaltåfänga kunna hindra folkfriheten att utveckla och rotfästa ig. toligt vår tanke skall den allmänna meningen i Sverge ganska kraftigt uttala sig mot hvarje blott och bart dynastiskt arrangement och forda åvägabringandet af en sådan union, som innebär en förening och lagligt ordnad samverkan mellan folken, till skydd för hvarderas frihet och nationella sjelfständighet — liksom vi å andra sidan tro, att äfven det danska folket icke skall inlåta sig på någon anordning till fördel för den sven. ska dynastien, innan denna genom att på fallt allvar sätta sig i spetsen för de i Sverge oundgärgliga reformerna ådagalägger att fölkfriheten i Danmark från dess sida icke har någonting att befara. Men om nu den dynastiska gemensamheten icke är tillräcklig, bör man då-gå ända derhän att yrka organiserandet af en förbundsstat, helstatligt organiserad med en gemensam både styrelse och lagstiftning, i förhållande till hvilken de särskilda rikenas styrelser och legislaturer i sjelfva verket endast blefve provinsförvaltningar och provinslandtdagar? Man har sett den åsigt uttalas, att en förenivg, som ger styrka och blir lyckosam, endast kan uppnås genom en fullständig sammenslutning af de tre skondivaviska rikena enligt det föredöme som Italien gifvit. För vår del anse vi denna åsigt alldeles grund falsk, och det åberopade exemplet. mycket illa valdt. Italien har blott en nationalitet, den italienska. Det är städernas invånare, som der nästan uteslutande kunna betraktas så-om politiskt tänkande, och de tala alla samma italienska språk, lifvas af samma italienska nationalkänsla; deras Ickalpatriotism är deremot i a z ke PR NR id äcker sig icke längre än natttt; den Gt Med undantag af Sardinien, har ingen af de öfriga stater, hvilka uppgått uti onungariket Italien, en historia, som kan tjena såsom underlag för en speciel ? ationalitetskänsla, särskiljande sig från Tdenallmännaitalienska;de ha varierat till gränser, sammansättning och, benämningar samt aa a RE by